Dagens Nyheter – 9 februari 1865, sida 1

börja sålunda: Wi president, vice president och ledamöter i Kongl. Maj:ts och rikets Svea hofrätt, ehuru visserligen de sex först anförda orden äro fullkomligt öfverflödiga och de sex sist anförda till och med kunna saklöst förkortas till tre, eller: kongl. Svea hofrätt. I skrifvelser mellan embetsverk och myndigheter eller som af enskilda män till dem ingåfvos, skulle, med uteslutande af de dittills brukliga titlar och helsningsformulärer, i öfverskriften endast utmärkas embetsverkets eller embetets namn, till hvilket skrifvelsen ställdes, men olyckligtvis stadgades tillika, att uti kontexten af skrifvelsen embetstiteln skulle begagnas. Detta länder ännu alla vederbörande till efterrättelse och utgör det ofvan antydda hindret. Dessutom är det ett faktum, att somliga embetsmyndigheter, egentligen hofrätter och kollegier, högst ogerna och utan att blifva dertill nödda och tvungna bortlägga de gamla skrifsätten. Så bibehåller ännu kammarkollegium under utslag den gamla frasen; På dragande kall och embetes vägnar, ehuru sannolikt hvarken kollegii president och ledamöter eller någon nu lefvande svensk, om icke kongl. bibliotekarien Rydqvist, vet hvad kammarkollegii-gubbarne för ett par hundra år sedan förstodo med dragande kall. Så låter ännu Svea hofrätt under utgående expeditioner teckna: På den kongl. hofrättens vägnar; och på detta den, fordom then, lärer läggas synnerlig vigt, såsom utmärkande, att Svea hofrätt är then förnämsta hofrätten af gambla dagar. Af den ofvannämnda kongl. kung. vill det dock synas, som borde dylika fraser icke begagnas, ty det föreskrif. ves deruti, att vid slutet af skrifvelser bör endast undertecknas dag, årtal samt namnen. Emedan konungen är en i högsta grad flärdfri man och han samt hela hans hus för flera år sedan skriftligen voterat för antagande af ordet ni såsom tilltalsord, så skulle han, om framställning i sådant afseende gjordes, otvifvelaktigt gerna upphäfva 1819 års meranämnde kungörelse och utfärda en annan, hvaruti befalldes, att i kontexten af alla slags skrifvelser till och emellan statens embetsverk och tjenstemän borde begagnas icke embetstiteln, utan i stället ett lämpligt tilltalsord. Ett sådant vore Mi, då skrifvelsen ställdes till en myndighet, bestående af blott en person, t. ex. en kronofogde, och I, då skrifvelsen ställdes till en myndighet, bestående af flera personer, t. ex. ett kollegium, — detta I, som sedan äldsta tider begagnats och ännu nyttjas af konungen i skrifvelser till kollegier och embetsverk af alla slag samt af allmogen i de flesta provinser såsom tilltalsord sins emellan. Nu skall man i kontexten af millioner skrifvelser hvarje år lagligen spilla tid, bläck och papper på tilltalsord, sådana som hr förste lifmedikusen, hr öfverhofstallmästaren, hr statsministern för utrikes ärendena, hr riksheraldikusen, hr krigshofrättsrådet, hr kanslidepartementschefen, hr chefen för kongl. statistiska centralbyrån, hr byrå