Dagens Nyheter – 3 februari 1865, sida 1

lem af den munkorden. som detta kloster tillhörde. Klostret Corbei stod vid denna tid i mycket stort anseende. Dess föreståndare, abboten Adalhard, var halfkusin med kejsar jarl den store, dess munkar utmärkte sig för kunskaper, fromhet och tukt, och bland dess lärare räknades den berömde Paschasius Radbertus. Corbei tillhörde Benediktinerorden, som nu redan hade bestått i nära 300 år. Sedan han blifvit ordensmedlem och invänjd i den utvärtes klosterordningen, berättas han en tid ha glömt de lärdomar, som han fått genom den omtalade barndomssynen, och något ha svalnat i inre ifver. En yttre händelse blef nu ett medel att gifva honom en ny kraftig väckelse. Det var underrättelsen om kejsar Carl den stores, den 28 januari 814, timade död. Ansgarius hade sjelf sett denne furste och synes ha högt värderat honom. Dödsposten påminde honom åter om hans barndoms dröm. Detta stadfästades ännu mera af en ny dröm vid den nästföljande pingsthögtiden. I sin ställning som lärare i det franska Corbei synes Ansgarius ha förblifvit ända till år 823, då den 22-årige munken jemte andre orcensbröder förflyttades till det emellertid efter åtskilliga motgångar upprättade Nya Corbei, vid floden Weser, helt nära Höxter i Westfalen. Denna, från den andra med lika namn utgångna, klosterstiftelse afsåg att bidraga till de sedan 804 af Carl den store fullkomligen kufvade sachsarnes undervisning i kristna läran. Der gjordes Ansgarius genast till förste föreståndare för den nya skolan, men kallades ock af sina medbröders förtroende att derjemte vara den förste predikanten i klosterkyrkan. I denna ställning förblef han i mer än två års tid, hvarefter han återvände till gamla Corbei, såsom det synes, på samma gång som den döende Abbot Adalhard, som afsomnade 826 och i gamla Corbei efterträddes af sin broder Wala. Samma år (826), som abbot Adalhard dött, blef för Ansgarius äfven i andra afseenden så betydelsefullt, att det kan betraktas såsom vändpunkten för hela hans följande lif. Kejsar Ludvig den fromme ville skicka till en dansk konung Harald någon from och pålitlig man, att ständigt vara i hans närhet och tillika undervisa hans folk. Vid den då pågående riksdagen rådfrågade kejsaren de närvarande presterna och andre, om de kände någon som vore värdig och villig att åtaga sig detta uppdrag. Då alla andra sade sig icke veta någon som ville våga något sådant uppstod Corbeis nye abbot, den ofvan omtalade Wala och meddelade, att han bland munkarne i sitt kloster hade en man, som brann af stor ifver för tron. Ansgarius, tillkallad, sade sig vara beredd att tjena Gud i allt, som ålades honom såsom lydnadspligt. Den tid, som återstod före afresan, drog han sig andan allt umgänge, utvalde sig en ensam plats i en närbelägen vingård och använde der tiden till läsning och bön. Emellertid vistades samtidigt hos abboten en annan af Cor