Dagens Nyheter – 3 februari 1865, sida 1

SANNE VV SF SSEEKSANEEKAAERRRS RARE ADR TROPIKERNA RNE 2 FRANSAR beis klosterbröder, vid namn Autbert. Denne, som var af adlig börd, abbotens egen förtrogne och närmaste mannen i hans hus, erbjöd sig att följa Ansgarius. Någon tjenare kunde de icke erhålla med sig, men kejsaren skänkte dem allt hvad de för sin missionstjenst behöfde. Derpå afreste de i sällskap med konung Harald. När de utför Rhen hunnit till Cöln gaf dåvarande erkebiskopen derstädes, Hadebold dem ett eget fartyg med tvenne goda kabyssor. En sådan för danskarne hittills okänd beqvämlighet föll Harald så mycket i smakan, att han flyttade öfver till missionärerne och öfvertog den ena hytten, medan de fingo behålla den andra. Hädanefter bemöttes de ock med större förtrolighet af konungen sjelf, såsom ock hans folk nu bevisade dem all möjlig tjenstaktighet. Då de hunnit målet, började de predika sin lära och att lösköpa gossar ur trältjensten för att uppfostra dem till Guds tjenare.? Då Harald ock anförtrodde dem undervisningen af åtskilliga bland sitt folk, hade de snart minst tolf lärjungar i sin missionsskola. De skaffade sig då ock medhjelpare i arbetet. Sedan de på detta sätt tillbragt två år eller mera, blet Autbert illa sjuk och flyttades till Corbei, der han snart dog. Emellertid berättas sändebud från svenskarne ha kommit till kejsar Ludvig, hvilka bland andra ärender hade att underrätta den allernådigste? kejsaren, att många af deras folk åstundade antaga den kristna religionen. Deras konung vore ock villig att låta Guds prester uppehålla sig i landet, om blott kejsaren täcktes sända lämpliga predikanter. Glad öfver dessa meddelanden vände sig kejsaren åter till abbot Wala för att få veta, om någon kunde finnas villig att följa denna kallelse. Erhölles ingen annan, så borde man utbyta Ansgarius i Danmark och sända honom till Sverge. Detta skedde. Ansgarius kallades till kejsaren och förklarade sig, efter en ny dröm, redebogen. Till följeslagare gafs honom klosterbrodren Witmar i stället för den aflidne Autbert. På sjöresan till Sverge anföllos de af vikingar. En gång öfvervunnos dessa af de medföljande köpmännen; men vid andra anfallet togo sjörötrarne deras skepp, och allt hvad de hade, så att de sjelfve med knapp nöd kunde rädda sig genom att vada i land. De mistade både kejsarens gåfvor, som de fått att medföra till Sverge, och allt annat, utom hvad de händelsevis fingo fatt i, då de måste fy. Till och med omkring 40 böcker, som de samlat för gudstjensten, blefvo dem frånröfrade. I Sverge måste han nu begynna verket, ik en utplundrad skeppsbruten med två tomna händer och under omständigheter, som i ullo syntes svårare än i Danmark. Hvar de commo i land, visste de kanske icke sjelfva; utminstone talas intet derom i den stora lainska folianten, der vi läsa berättelsen om Ansgarii lif. Men der säges, att resan var i vögsta grad besvärlig och ofantligt lång. Enlast när de kommo till de mellanliggande