Dagens Nyheter – 3 februari 1865, sida 1

Skymningen inbröt, derefter natten, en het åskdiger natt som vi redan veta. Det I stora gemensamma rummet hvari mekanisten arbetade var hett som en ugn. Ehuru fönstren och balkongdörrarne stodo på glänt kom ingen fläkt de två på arbetsbordet stående och af en hop flugor kringsvärmade talgljusens låga att fladdra. Ådrorna på Jean Vaubarons halg svällde och tunga svettdroppar runno utefter hans tinningar. Han märkte dock ingenting af allt detta, utan fortsatte lugnt att polera, fila och ordna styckena i sin mekanism. — Min vän, sade Martha med bedjande röst till honom, du tröttar ut dig .. . jag ber dig så innerligt, gå till hvila . . . du har nu ett helt dygn suttit böjd öfver arbetet, det går icke an att du anstränger dig på detta sätt, den menskliga kraften har sina gränser, du kan ju i morgon fortsätta der du i vatt slutar. — Låt mig ännu få vara uppe en timma, min Martha, — svarade Vaubaron, — endast en timma så är arbetet färdigt. — År det också sant, att det bara blir en timma? — Jag försäkrar dig, — men du inser sjelf att soldaten icke i segrens ögonblick kan lemna slagfältet . . . det vore en oförlåtlig flykt. Nå, arbeta då ännu en stund, — mum