Dagens Nyheter – 1 februari 1865, sida 1

huset slöto sig elementarläroverkets ungdom samt Helsinge nation med florbehängd fans till den öfriga processionen, bland hvilke sågs läroverkets ephorus h. h. erkebiskoper rektor, skollärare samt akademiska lärare oc! många af den hädangångnes fordne lärjunga bland studentkåren. Sedan den långa proce: sionen kommit in i domkyrkan sjöng en val kör af skolgossar och studenter psalmen 454 hvarefter biskopen i Hernösand d:r Beckma förrättade jordfästningen. Besynnerligt no förekommo dervid inga personalier och inte tal, något som väl sällan underlåtes vid s framstående personers bår; men man har a anledning att tro det den aflidnes anspråk: löshet helst önskat sig en enkel jordfärd, uta granna tal, som dock aldrig säga mer än ma förut vet, och ofta mindre. Med psalmen 461 första och sista versen, afslutades akten, hvar på den döde fördes till kyrkogården, åtföljd a nästan hela processionen, med undantag s gossarne,. Kistan bars af 10 personer in kyrkan, och bland dessa voro trenne söne Helsinge nation hade slutit sig till tåget ian ledning af att professor Uppström under lifs tiden varit hedersledamot hos densamma. Carlsdagen firades i Upsala på sedvanlig sätt med sång af studentkåren, som med fano och standar marscherade upp till Carolin Redivivas trappa, der Folksången och Joseph sons Vårt land afsjöngos samt ett Jlefv höjdes för H. M:t konungen. Dessa underdå niga betygelser om undersåtlig vördnad oc tropligtighet äro visserligen i sig sjelf aktnings värda. och, vackra, men man kan dock, trot detta, icke underlåtå att sc, det de numer öfvergått till en sorts slentrian, som efterlef ves derföre att det blifvit en sed från gam malt. Nu-t. ex. var kåren kallad till kl. I? d. v. s. 12 174, men man kom sig ej af för än bortåt kl. 1 af brist på sångare och öfrig deltagare, och det var ej heller underligt, ty mången vill ej riskera en förkylning, då ha med hatten af skall sjunga ett par verser a Folksången. Vi hade vinter af ganska skarj natur, och dessutom blåste en genompinand ostlig vind, som dels gjorde det svårt för fan bärarne i den hala Carolinabacken att håll: de tunga fanorna upprätta och ej sjelf slint: med sina dyrbara bördor och dels genomisad fingrarne på de allra flesta. Nog vet vå kung att vi älska honom, utan att man be höfver derför praktiskt visa honom detsamme: med några minuters lofsång och en undersåt lig förkylning af extremiteterna. Och en namns dag sedan! Om man sjönge den 3 maj skull man kanske icke förundra sig, men det ha jag ännu icke varit med om. Att Carl XII Gustaf Adolf och Carl Johan få sin tribut aj våra hjertan och strupar må så vara — de iro döde, och en liten repetitionskurs af deras nistoria en gång om året kan vara på sin plats; den lefvande har sin största förnöjelse medvetandet att han eger en kår, som vill så i döden för honom och fosterlandet.