Dagens Nyheter – 31 januari 1865, sida 1

Emellertid erinrar ordställningen i denna paragraf onekligen om ett kontrakt emellan en kyrkoherde och hans arrendator, i hvilket bland annat förekommer en punkt af följande lydelse: Skulle en niding eller en högre försyn antända ladugården vare vi båda deryvid behjelplige. I 8 234. lar försäkringsgitvare afslutit försäkring under förbehåll aft: 1. fri från krigsmolest, då ansvarar han icke för krigsfara, ej heller för annan fara längre än till dess resan genom krigsfara hindras eller afbrytes; 2. blott för sjöfara, då ansvarar han icke för krigsfara, men väl för all annan fara, äfven sedan resan blifvit hindrad eller hämmad genom krigsfara; 3. fri från skada utom i strandningsfall, då ansvarar han endast för skada, tillkommen genom strandning, kantring, sjunkande och andra olyckshändelser, hvarigenom fartyget blifvit ovärdigt at iståndsättas, för kostnader, för skada, uppkommen genom eldsvåda, somt för skada, tillfogad genom beskjutning af fiender. Strandning anses ega rum då fartyget under ovanliga förhållanden råkat på grund och antingen icke kan blifva flott eller blifva fott först efter användande at ovanliga åtgärder, såsom kapning af master, kastning af gods, o. s. v. eller efter att på skrofyvet hafva lidit en betydligare skada. Här får man veta hvad knappast någon sjöman trott, ait till straudningsfall hörer skada, uppkommen genom eldsvåda och genom beskjutning af fiender. Vidare tages man ur den gamla villfarelsen, att strandning kan inträffa då ett fartyg under vanliga förhållanden råkat på grund. Dertill fordras ovanliga förhållanden. En paragraf är både kort, enkel och tydlig. Den innehåller blott tolf ord och lyder så: S 245. Total förlust af frakt anses ega rum, då hela frakten gått förlorad. Vi anse deuna 8 knappt behöfiig, ty svår ligen lär någon påstå att total förlust af frakt anses ega rum, då blott en del af frakten gått förlorad. I Skulle någon tvifla på att vi citerat riktigt, så hänvisa vi till sjelfva lagen, som är intagen i Sveusk författningssamling år 1864 M 22. Kan någon nu påstå att den lagstiftande församling, som å nationens vägnar antagit nämnde lag, är så sammansatt, att ingen representationsförändring behöfves? Vi anse just denna lags antagande vid sista riksdagen vara ett af de kraftigaste bevisen på behofvet al nationalrepresentationens ombildning, och vi tro att om icke fyra stånd funnits, hade lagen nu sett annorlunda ut. Så väl ofvannämnde SS som en stor mängd andra blefvo at borgarståndet efter en lillig, lång och grundlig disskussion återremitterade till utskottet; men då var det för sent att lå någon ändring, ty de öfriga stånden hade redan hunnit antaga