Dagens Nyheter – 30 januari 1865, sida 1

— Det är skrifvet. — Har du sett det?: — Ja. — Har du läst det? — Nej. — Men då, min älskade Ursule, vet du ju inte om baronens testamentariska förordnanden äro . .. — Till min förmån? . . . afbröt hushållerskan. Jo bevars, i det hänsendet är jag fullkomligt lugn . . . Baronen har mer än tjugo gånger talat med mig om sina afsigter i den vägen . . . Utomdess, åt hvem skulle han testamentera sin förmögenhet? . .. Han har inga slägtingar, ingen familj,j inga vänner ... Jag är allt för honom ... Säg sjelf, huru vore det väl möjligt att han, såsom förhållandet är, eudast skulle kunna falla på den idn att göra mig arflös . . . Ah, Gud bevara mig! Då vore han ju alltför otacksam! Rodille bet sig i läppen för att ej utbrista i ett gapskratt. Han fann Ursule Re-naud verkligen underbar när hon talade om baron de Verrivilles otacksamhet. Du har rätt, min älskade, och jag är långt ifrån att motsäga dig, sade han, väl beherriskande den nästan oemotståndliga munterhet som kom öfver honom, men gubbar äro ombytliga och kittsliga . . . Man har ofta nog sett testamenten glida ur händer som ansett sig fasthålla dem med riktig jernstyrka. — Åh nej, det kan ej hända mig...