Dagens Nyheter – 30 januari 1865, sida 1

och ansvarsfulla platser. Huru det är sörjdt för allmogens flickors undervisning, om man undantager den aldra nödtorftigaste läsning och religionsberedelsen vid inträdet i verlden, torde man icke behöfva mera än påpeka, för att finna de stora brister och den ofullstindighet, som dervid är rådande. Det hör till sällsyntheterna att träffa någon slöjdskola för flickor, och om så lyckligt är, hvar får den unga fickan inhemta de vigtigaste hushållsgöromålen, den renlighet och det ordningssinne, som, der desamma finnas, utgöra hemmets yppersta prydnad? Erfarenheten har städse visat, att man verkar kraftigast och fortast genom att uppsöka, framdraga och uppmuntra de bästa anlagen, och om således de skickligaste och bästa i folkskolan företrädesvis sattes i tillfälle att bevista slöjdskola och, i händelse af framstående anlag, möjlighet bereddes till ytterligare utbildning, skulle redan mycket vara vunnet. Till följe af klimatiska och andra förhållanden, såsom gles befolkning, långa afstånd till stad o. s. v., innefattar föreståendet af ett landthushåll en miingd göromål såsom bak, brygd, slagt, tvätt m. m., hvarom kännedom, likasom om insaltning, torkning och i allmänhet bevaringssätt af tödoämnen, är långt nödvändigare i vårt land än i andra länder med tät befolkning och gynnsammare klimat, som gör arbetsfördelning långt mera utbredd än hos oss. Det är sannt, att inlärandet af hushållssysslor och förestående af ett landthushåll icke gerna låter sig göra för ett större antal på ett ställe, men vanligtvis finnas inom hvarje socken åtminstone något eller några ställen, der husmodren är känd för en mer än vanlig skicklighet, och vi hafva anledning tro, det sådana husmödrar, emot en lämplig ersättning, skulle befinnas villiga mottaga 2 å 3 elever hvardera. Härigenom skulle ibland allmogens uppvexande döttrar spridas en större kunskap i de för hvarje husmoder nödvändigaste ämnen, och man ej, såsom nu, få se huru stora och i sig sjelf goda förråder af födoämnen förderfvas och förfaras genom okunnighet och liknöjdhet. Mången bondes och torpares föda skulle kunna blifva långt bhelsosammare och smakligare, utan att kostnaden det ringaste ökades, utan snarare blefve mindre. De summor, som staten eller kommunen betalade för detta ändamål, vore säkert väl använda, isynnerhet som ett kroppsligt välbefinnande betingar andlig utveckling och förkofran. Vi behöfva blott taga i betraktande historiens vittnesbörd, som säger oss, att ingen enda nation har kommit till en högre civilisation och kultur, innan den förut uppnått ett visst materielt välstånd. Det är också icke nog med att ega en sak, man måste äfven förstå att använda den, och detta gäller om så väl andliga som lekamliga förmögenheter. Det tillhör staten och kommunen, som ju draga största nyttan af de utmärktasto anlagen, när de nemligen komma till en ändamålsenlig utveckling, att möjliggöra denna ut