Dagens Nyheter – 23 januari 1865, sida 1

I svåraste öfvervåld å alldeles oskyldiga menniskor, har ju varit och är föremål för en djup och berättigad förtrytelse. Till heder för vår tid äro dock icke alla samhällen lika hotade af ordnvingsmaktens egna handhufvare. I Eugland har, som hvar man vet, den personliga friheten och säkerheten större skydd än här, och polisen är så genomträngd af aktning för säkerheten till. person, att den högst sällan förbryter sig deremöt. Sker någon gång ott undantag, så blir den felande genast straffad af sina egna förmän, utan att den förfördelaI de behöfver anlita de långsamma domstolarna. Se här ett färskt exempel: En poliskonstaI pel-i London, som åtta dagar i onsdags företog sig det orådet att på lös misstanke kalla en person för tjuf och tvinga honom att följa sig till närmaste vaktkontor, fick med fjorton dagars fängelse plikta för sitt obetogade nit. Händelsen tillgick på följande sätt. En häst hade störtat på Grangegatan, och i anledning deraf uppstått en folksamling. Några tjenstemän hos kongl.. sällskapet ull förbindrande af djurplägeri hade ätven kommit tillstädes, Medan en af dessa samtalade med kusken och uppskret hans namn i en anteckningsbok, bade en person, förmodligen at nyfikenhet att få veta namnet, ställt sig bära invid hönom och tittade ötver hans axlar i boken: Tjenstemannen fann sig generad af denna närgängenhet och en ordvcxling uppstod mellau hobom och den: nyfikne. Eu pouskonstapel, som just då anlände till plåtsen och tro!sgtvis i fantasien säg en ficktjut Hranstöf Big, ropade med hög röst till: den seduare: ur vägeu — tjuf! Den så tilltalade gaf härpå ett lämphgt svar åt den :oborstade konstapeln, men innan han hunnit tåga reda på hans mnummer, grep honom denne bakifrån i rockkragen och törde honom framtiör sig till det närbelägna vaktkontoret. kn öfverordnad polistjensteman, som der var närvarande, betriade genast den fångne och gat konstapeln en skarp tillrättavisving. Då detta mål några dagar sednvare förevar vid polisdomstolen, uttryckte ordföranden sitt synnerliga välbehag ötver det sätt, hvarpå denne tjeusteman upptyllt sin pligt. Den vid deta tillfälle förtrördelade var icke alldeles oskyldig, han hade på ett opassande sätt afbrutt cen person i utöfningen af hans tjensteåligganden, och det enda våld som tillfogats honom var att han tvungits gå några steg åt annat håll än det hans egen vilja bestämde. Den stränga bestraffning, som för detta jemförelsevis obetydliga intråug i den personliga friheten drabbade londonerkonstapeln, leder ofrivilligt tanken på de många obetogade arresteringar, som här så ofta och tyvärr i de aldra tlesta fall utan påföljd förefalla. Hos vederbörande i vårt land tyckes den äsigten vara rådande, att det för bibehållande at ordningsmaktens anseende och respekt är nödvändigt att så mycket som möjngt öfverskyla de felsteg, som begås at denna makts utötvare. Deua är dock ett fullkomligt; misstag. Polisen i London är mycket respekterad, då