Dagens Nyheter – 23 januari 1865, sida 1

Slafven, hvilken man anser kufvad, reser sig ibland med upprigtighet i hjertat och hot på läpparnpe under uppsyningsmannens obevekliga piska. Vaubarou gjorde liksom slafven, ban uppreste sig plötsligt mot olyckan, han faun den för mycket grym, för mycket fullständig, för mycket ihållande. Han sade till sig sjelf, att måttet var rägadt och att i verldsordningen lugn alltid eiterträder stormen, att hans olycka hädanefter endast kunde aftaga, då det var omöjligt att den skulle kuuna blitva större samt att han, fasvin intet hopp fanns, dock skulle hoppas. Väl inne på denna väg rusade han blindt framåt, han började betvitia doktorus sorgliga utlåtanden, enligt hvilka hans hustru var ohjelpligt förlorad, han föruekade vetenskapen och den hemlighetsfulla blick sow iåter dess adepter läsa i den menskliga organisationen och sedan uttala oåterkalleliga domslut, han anklagade läkaren för osanningar eller misstag, korteligen, han kunde ej såsom nöjligt antaga att en så ung, så skön, sä älskad varelse var nära att dö, att hon skulle kunna lemna houom ensam med ett moderöst barn. i Allt detta var tvifvel; men detta tvifvel skänkte honom en verklig hndring i hans ;nagaude lidanden. Denna lindring var likväl icke nog, han ochöfde visshet, och för att erhålla den var