Dagens Nyheter – 18 januari 1865, sida 3

visserligen mången gång hört en hes strupe, eller en mindre konstnärlig hand applåderas, men det var icke konsten som uppmuntrades, — det var då personen, som man tyckte synd om. Ofta har jag åter sett, huru en och annan verkligen skicklig konsertgifvare fått låta blicken irra omkring salen för att söka sin publik, och sedan med tvekan strukit sin stråke och med bedröfvelse räknat sin klena kassa. Det har också sin orsak; ty Fama denna ofta falska huldgudinna, skall ha blåst i sin största trumpet förut och basunat hans eller hennes rykte, för att den sparsmakade publiken skall öppna på sin penningepung. Det finnes väl få omständigheter i lifvet, som verka så tryckande på det konstnärliga sinnet; som att se en tom salong; — det ligger en förkastelsedom i hela denna tomma raden af stolar, och om än en glacehandske pressas mot en annan för att ge den stackarn en liten uppmuntran, kan detta mera anses för hån, än för bifall, och ofta qväfver en otacksam publik hvarje frö i en okänd virtuos hjerta. I går åttadar sen, då vi som bäst höllo på med vär lilla söndagsmiddag, blef det en uppståndelse i staden, som skingrade detta hvardagliga, som annars nu hvilar öfver vårt samhälle. Tornväktaren fann nemligen, på sin upphöjda samhällsplats, att det inte måtte stå rätt till i ett af husen på St. Pehrsgatan (n. b. sedan man underrättat honom om saken) och gaf således brandsignalen för Svartbäcken. Mau väntade att få göra nytta, mången kilade hem och tog på sig sin embetsskrud, och stojande pojkar och gesäller hvimlade af mot brännpunkten för dagen. Men det blef obesannadt ordspråket, som säger att af en liten gnista blir ofta en stor eld, och alltsammans reducerade sig till en störd matro, litet folksamling och vattendränkning af en fattig students kläder och böcker. Man håller nu, efter hvad jag hört, på med en insamling för hans räkning, och undersökningen om eldtillstymmelsen, som förevarit för några dar sedan, uppdagade att en cigarr varit orsaken. Persona questionis, som blef lidande, hade kommit nyss ut från sjukhuset och den ena inflammationen aflöste den andre — så nog har han fått nog för denna termin. Så till sist lite om väderleken och annat smått. Hvad den förra angår, så är den miserabel för att vara vinter, men bra nog för dem som har ondt om pengar. Här slaskar jemt och vi lefva i fnllkomlig dimma, och framför allt i smörja. Nej se bara! Man sopar gatorna, hördes det i lördags från alla munnar. Quel miracle! det händer icke ofta; men så tog man icke heller bort mera än det från oktober och november förlidet år; -resten får ligga tills våren, då vinden drar försorg. om att det kommer i våra ögon och in genom fönstren o. 8 v. Hugga upp isen på gatorna och vräka den i Fyris, — kommer aldrig i fråga. På landtbruksklubben i onsdags höll man på med bland andra landtbruksrön, att förorda det hästar måtte få äta vid bord, ty derigenom skulle ingen krubbitare uppstå. Kan man nu blott få vår beskedliga Equus Caballus att nyttja knif och gaffel för långhalmen och sked för gröpen, så ha herrar landtbrukare kommit långt. Orsaken hvarföre bord skulle vara bättre än häckar var den, att hästen af den medfödda afunden ) (2) drifves att äta mer af hvad som bjudes, än då hvar och en Har sitt foder för sig. Der fick man genast se en ny sida hos våra goda dragare. Men jag tror det är bara förtal, ty nog äta våra hästar ensamhet så länge de ha något att äta och lå är det inte afunden som äter! — Föröfrigt intet nytt, utom möjligen en ikta Dagbladisk annons i Upsala tidningen för i fredags, der en person önskar sig en jeustflicka, som är snäll nu genast. Det der yåminner mig om en ännu mera klassisk, men len blefve för lång, och dessutom ha ni ju i Stockholm ingen brist på kuriosa i den genren nyssnämnda tidning. — ) Gud vet om icke den följer af egarnes exempel