Dagens Nyheter – 18 januari 1865, sida 3

— Min flicka . . . Som jag trodde at jag i qväll skulle vara rik, lofvade jag henne: morse en vacker present. — Gif henne de der grannlåterna. — Är ni galen! oäkta stenar! . . Nej bättre upp skall det vara för mina flickor!.. Se så, pappa Legrip, var nu litet hygglig! — Det är jag alltid. — Hjelp mig ur den här knipan. — På hvad sätt? — Gif mig några tjugo guldstycken i förskott på nästa affär vi göra tillsammans. Nå hvad säger ni om det förslaget? Går ni in derpå ? — Nej, min gosse. — Ni skall få igen trettio, ja, till och med fyrtio luisdorer. — Om ni också erbjöde mig hundrs skulle jag ändå svara nej. Jag förskottera aldrig, ej heller lånar jag någonsin ut en endaste sou. Det är det enda sättet att icke stöta sig med kunderna. — Men för fan, jag kan väl icke gå härifrån alldeles pank. — Jag beklagar, men jag rår ej derför — Låt se, gif mig åtminstone tio louisdorer. — Omöjligt, hvarken tio eller fem. — Ni sa ju nyss att infattningen var af godt silfver och värd hundra francs. — Det har jag sagt och det upprepar jag.