Dagens Nyheter – 11 januari 1865, sida 3

lopp således dagligen fara att inspärras i Suinte: Pelagie, det dåvarande bysättningshäktet. Se der den sorgliga belägenhet hvar hufyudpersonen i vår dram befann sig Vic vär berättelses början, och nu sedan vi redo gjort för alla dessa måhända något långa, mer oundgängliga detaljer, vilja vi fortsätta denns upprörande men sanna historia. XI. Herr Werner. Klockan var sex på aftonen. En man med ett anspråkslöst yttre och af en obestämd ålder, promenerade helt långsamt framåt Valois-Palais-Royal gatan. Hela hans väsen förrådde den likgiltighet som utmärker en person som ej har brådtom utan tids nog hinner med hvad han har att göra En uppmärksam observator skulle likvä kanske ha märkt att den ifrågavarande man nen aldrig uraktlät att, så snart han tillrygga ägt en sträcka på tio eller tolf famnar, stann: för att betrakta någon skylt eller Jäsa på nå gon på en vägg uppklistrad affisch, dervic alltid kastande en snabb blick bakom sig. Men hur flyktig denna blick än förekom var den dock troligen tillräcklig att upplyst honom om hvad han önskade veta, och ha fortsatte åter sin väg utan att förändra nå , gontivg i sin lugna hållning.