Dagens Nyheter – 11 januari 1865, sida 3

I bäraren ja, hvaremot de andra allesammans 14 Kolmätaregränd, stod i går som svarande I part inför polisen. Han var tilltalad att hafv. I öfverfallit och slagit skomakaregesällen Joh::usIson, sedan han förut sällskapat och drucki I tillsammans med honom. Tvenne vittnen ..I kan Julin i Antoni tjen:t, förklarade ordföI randen. nemligen sistl. lördag vid jernvägsstationen kommit i delo med en poliskonstapel, och på konstapelns hotelse att dagen derpå uppkalla Gustafsson till polisen svarat: Inte bör polisen störa sabbatsfriden — eller hvad tycker polismästarn? tillade han, då han i går stod -l inför rätten. Den humoristiske åkaren erhöll likväl intet svar på sin fråga, utan förständigades att återkomma en annan dag då vittnen skulle inkallas. Mvilken är den skyldige? Drängen Johansson, i tjenst hos grosshandlaren Godenius, var i går inställd i poliskammaren, anklagad att en afton i förra veckan hafva fört oljud å Köpmangatan. Johansson förklarade emellertid angifvelsen ogrundad, påstående att han af poliskonstapeln 2 10 blifvit öfverhopad med oqväden då han anropade konstapeln om hjelp mot ett par manspersoner, af hvilka Johansson sade sig hafva blifvit förfördelad. ; Måtet uppskjöts till nästa torsdag, till hvilken dag konstapeln J4 10 och någragvittnen skulle imkallas. Pyllerii är dyrt nu för tiden. En spanmålsbärare, några stenhuggare, en guldI smedsgesäll och åtskilliga andra individer af 3 8 arbetsklassen voro tilltalade för fylleri och bötfälldes samtoch synnerligen. På tillfrågan om de hade penningar svarade spanmålsinsattes på bestraffning, ty anstånd kunde icke beviljas i dessa penningbistra tider, och någon hushållning på vatten och bröd hör icke till ordningsmaktens svaga sidor. En grekisk krögare. Krögaren Antonius, hvilken idkar krogrörelse i husct AM kan Julin och arbetskarlen Eriksson, afhö, les, sedan rätten ogillat Johanssons jäf mot enkan Julin. — Men nog tycker jag att enkan är jäfvig, då hon bor tillsammans med Antonius, genmälde Johansson missnöjd. — De äro ju imte vita, ej heller är en— Nej visst inte, hou är fullkomligt obeIroende af mig, skyndede Antonius att til— Ja, men då de bo i samma rum, envisades Johansson. — Vittnet får afböras! föll rättens utslag. — Jo det är rättvisa, då folk får lefva som turkar och hedningar, mumlade målseganden, som tycktes vara mäkta förgrymmad mot enkan. De båda vittnena fingo nu hvar efter annan berätta hvad de visste om saken. — Johansson kallade Antonius för bof och kanalje, upplyste enkan Julin. — Nej, rackare sa han, inföll Eriksson. — Och då slog Antonius Johansson? frågade ordföranden. — Han knuffade till honom, upplyste enkan. — Men inga örfilar? återtog ordföranden. — Jo, nog var det några stycken sådana också; men då gaf Johansson lika godt igen, svarade enkan. För vidare utredning och för ytterligare ett vittnes inkallande uppskjöts målet till om torsdag. ER fyndig konstförvanadf. En boktryckeri-konsttörvandt Wirrman eller Willman stod i går inför rätta, anklagad att hafva oqvädat tvenne å Göthgatan patrullerande poliskonstaplar. — Hur förhåller sig saken; har W. kallat konstaplarna för tjufstrykar? frågade polismästarn. I — Nog så jag tjufstrykar; men jag menade mig sjelf och en bekant, som jag hade i sällskap, upplyste Wirrman. — Hvad för något, oqvädade du dig sjelf? återtog polismästarn.