Dagens Nyheter – 10 januari 1865, sida 3

— Ja. — Men det, hvarom jag nn ber er, har ni ju mer än en gång utan den ringaste invändning beviljat mina kamrater. — Det är sannt, men jag känner mig i dag ej hågad att genom ett slags medbrottslighet uppmuntra en handling som jag anser vansinnig . . . Dessutom är jag ej tillräckligt rik att kasta bort mina pengar. — Kasta bort era pengar! upprepade Jean Vaubaron häftigt. Ni har ej rättighet att tala till mig på detta sätt, mästare, ni vet att jag är en duglig arbetare och en hederlig karl. — Ja, jag vet det, men jag vet också att ni knappt skall vara gft förrän ni skall finna er i strid med behof som dagligen ökas och dem allt ert arbete ej skall förslå att tillfredsställa . . . Huru skall ni i en dylik belägenhet, med eländet för ögonen, kunna återbetala mig den summa jag ger er i förskott? Jean Vaubaron var stolt, och ehuru svår hans belägenhet var, kunde han ej förmå sig till en handling, som han ansåg förnedrande. Det svar hans mästare gitvit honom tillät honom ej att envisas. — Var öfvertygad, min herre, sade han med isande köld, att jag bittrast grämer mig öfver, att jag vändt mig till er med en begäran, hvars utgång jag ej kunde förutse . Jag skall hjelpa mig sjelt. I — Jag önskar det mer än jag hoppas