Dagens Nyheter – 9 januari 1865, sida 3

— Jag väntade just denna helsosammsg kris, sade läkaren sakta till Jean Vaubaron, i sådana här fall äro tårar ett ypperligt medel — faran är nu förbi. Öfverlycklig öfver dessa ord fattade mekanikern doktorns hand och tryckte den med djup rörelse. Den gamle läkaren log. — Hvad, ni älskar henne! hviskade han lee de i den unge mennens io. — Jag! ... stammade Vaubaron med er plötslig förvirring, jag känner henne knapt. Läkaren svarade ej. Han skakade endast helt menande på huf. yndet och lemnade vindskammaren, vänlig lofvande att komma igen den följande dagen Jag kan ej tillbringa natten här, sade derefter Jean Vaubaron till portvakterskan — det vore icke passande. Stanna ni hos det ;... Jag kommer igen så fort det blir dager. — Men hvart går ni då? Hvar ämnar ni passera natten? frågade portvakterskan. — Öroa er ej för mig, svarade Jean, jag finner nog tak öfver hufvudet. Med dessa ord lemnade han rummet. Han gick dock icke långt. Efter att ha stängt dörren efter sig, satte han sig på trappans öfyersta steg och stödjande armbågarne mot knäen och hufvudet i händerna började han, ej att sofva, men att tänka Timma efter timma, utan rast och utap