Dagens Nyheter – 9 januari 1865, sida 3

man blifvit författade och som utdelades i sor oehuset. När dödens vågor kyla ett nyfödt hopp Och knoppen faller bruten i vårens dag, Min själ med vemod öfverväger Lefnadens mörker och dödens gåtor. Men faller kraften mogen till lifvets strid Och färdig ren att kämpa i manligt värf, Då blir förlusten än mer bitter, Mörkare grafven och slaget tyngre. Du föll, o broder, midt i din blomningsdar, Din sköna vår var nära, att sommar bli. Och bortom sommarn såg vår aning Ofta din höst utaf frukter smyckad. Och nu — hur hastigt gled ej din bana ned I dödens djup från älskade vänners krets, Ack! tunn är skorpan här som skiljer Tiden och menskan från evigheten! Du föll, och sorgen står vid din öppna grift, Föräldrars sorg och vänners; i hjertats djup Den talar mäktigt, — och ej under: Älskade, ty du var värd att sörjas. Din själ var ädel, manlig ditt hjertas håg, Din tanke skarp, din känsla var djup och rik, Men gömde helst sin ömhets skatter Blott åt den vän, som ditt hjerta fannit. Men vann man så ditt hjerta, begråtne vän, Då vanns det ej för dagen och ej) för år; Det vanns för alltid, och det skydde Aldrig ett offer för vännens glädje. Hur skämtet ystert flög från din mun ibland, Hur glad du var i jublande vänners ring, Din glädje lekte dock i oskuld Jemt på en grund af inre allvar. Det brann hos dig förborgad en helig eld, En håg att verka, medan än dagen var; Din dag blef kort, men dock du hunnit Ge oss ett minne, som evigt varar. Du var vår stolthet länge vid Fyris elf, Du var vår kärlek: derför vi sörja väl Men klaga ej ditt öde, broder: Ty du var värd att som yngling skördas.