Dagens Nyheter – 9 januari 1865, sida 3

beautiful! anseende att det öfriga ej ens vore värdt att tala om efter en sådan syn. Ja vi ha orsak att tacka henne för mycket, ty hon ir, så att säga, grunden till alla våra byggnadsivretag och utan henne hade vi drunknat 1 smörjan för längesen på landsvägarne och promenaden, då vi nu blott gör det på stadens gator. Wi äro inte af det slags folk, här i Upsala, som äro lyckliga nog, att ha några baler och tillställningar, och mången har med afundssamma blickar läst om de herrliga Schnötzingerska tonerna på sista nyärsbalen i Stockholm och önskat sig vara der, för att midt i i den kongliga familjen få svänga om i valsens yrande ring, och beskåda de excellenta toiletterna, höra en fin konversation m. m.— Vi lefva mest i toner, än inhemska, som vanligen inte äro hemska, och än utländska, som ibland äro det. Men så ha vi hvad Ni ej ega: Studentfester af de mest vidunderliga och komiska slag, och när sådana yppa sig skall jag genast stå till tjenst med brefskrifning. Året är så nytt ännu att det varit omöjligt åstadkomma något i den vägen, och dessutom har halfva studentkorpsen rest att jula och den hälften, som är här, ligger, så att att säga, 1 dvala; d. v. s. den arbetar och tenterar. Ibland på middagarne syntes för några dar sedan stora flockar som drogo åstad ner på Fyris för att ta motion på skridskor, och hjelpa stadens unga damer, (hvilka, inom parenthes sagdt, äro mycket is-stadiga) då de hade allt för mycke motvind på hemvägen, men så tog det nöjet slut, genom den mängd af snö, som vår Herre nu skickat ner, till Uplandsböndernas stora förtjusning. Jemte snön kom också starkare vinter och den 2 på morgonen kl. 6 stod termometern på 229 under nollpunkten — .n. b. ute. I går afton fingo vi ytterligare påökning af hvita varor deroppifrån och det skall väl bli ljud i bjellrorna nu, kan man hoppas. Apropos skridskoåkning, så hade vi i går middag en sorglig pligt att uppfylla, då vi till grafven ledsagade den bortgångne vännen och kamraten Juridico Phil. Candidaten Georg August Gottman, hvars sorgliga färd och sista slut vi ju alla känna. Stockholms nation, som gjorde begrafningen för den sörjde landsmannen, hade till sin nation inbjudit en större mängd af den aflidnes vänner och bekanta, som stått till honom i något slags förhållande, och till den långa processionen slöto sig dessutom stadens skarpskyttar med forbehängd fana, med ifver omfattande det sista tillfället, att göra denne för folkbeväpningen i lifstiden mest nitiske unge man den sista tjensten. Professoren Toren förrättade jordfistningen i Upsala Domkyrka, sedan orgeln tystnast och en vacker studentkör sjungit 1:sta versen af den hberrliga psalmen: Snart ligger bojan krossad. Han hade till ingångsspråk valt konung Davids 46 psalm 2 vers och utvecklade som vanligt med inre hänförelse detta bibelställe, hvarjemte han ock tolkade hvad den döde varit för dem som kände honom, och hvad under, om då från den sörjande fadrens och brodrens ögon mången tår smög sig ned, då icke kamrater och vänner kunde hämma sin sorg. Sedan välsignelsen blifvit läst, sjöng samma kör: Jag går mot döden hvart jag går — båda verserna, hvarefter den högtidliga akten var slut. En stor del af de inbjudne lärer derpå följt kistan till grafven. En jordfästning i Upsala Domkyrka är i alla afscenden sorglig, och bevista begrafningar är i allmänhet ingen angenäm sak om man icke fäster sig allenast vid sjelfva akten utan vid de marter en sjelf måste lida genom att stå en timmaji en så outhärdligt kall kyrka, men man sjelf riskerar att få sig en duktig förkylning på halsen. Är man så förståndig och håller sig med pels, kan det gå något an, men