Dagens Nyheter – 9 januari 1865, sida 3

Resultaten häraf äro ibland så förundransvärda att de närma sig det otroliga. I detta fall var framgången snabbare och mera afgörande än läkaren sjelf vågat hoppas. Efter mindre än en qvarts timmas förlopp utstötte den unga flickan en djup suck och uppslog sina ögon. Jean Vaubaron, som redan ansett henne död, kunde ej återhålla ett rop af glad öfverraskning då han fann henne lefvande. Martha Bernard satte upp sig i sängen och såg sig omkring med en förfirad, orolig blick, som hon än fäste på läkaren, hvilken hon aldrig sett förut, än på Jean Vaubaron, som hon ej kände igen. I hennes hjerna försiggick i detta ögonhlick ett pinsamt arbete. Hon hade velat dö; hon hade genomgått dödskampens alla qval; efter dessa qval hade följt en dvala, sedan ett slags skendöd och derföre då det nu ett ögonblick hämmade lifvet återtog sitt lopp, var det mera att betrakta såsom en uppståndelse från de döda än ett vanligt uppvaknande. — Om jag lefver, sade den unga flickan, så hvar är jag? Om jag deremot är död, så hvarföre kommer ej min mor för att mottaga och och omfamna mig? Dessa sväfvande frågor, dessa sällsamma af henne sjelf uppställda problemer ökade ännu mera den i Marthas själ rådande förvirrngen. Hon kände sitt hufvud svindla, hon dolde an sigtet i sina begge händer och brast i tårar.