Dagens Nyheter – 3 januari 1865, sida 2

andra dyrbara saker, och utsiras med vackra målningar och granna guldeller silfverornamenter. — HSvalka de granna solfjädrarne bättre än den här? — Nej, det tror jag inte. — Såå... Gif mig nu den der. — Tror du att du förstår dig på att handtera den? — Åbja, du ska få se hur jag gör. Blanche mottog den improviserade solfjädern och med det medfödda koketteri som utmärker Evas döttrar, började hon genast att med en sextonårig spaniorskas hela grace fläkta dermed. Jean Vaubaron betraktade henne med en till extas gränsande beundran och hänryckning. — Pappa, sade den lilla flickan, kyss mig! I samma ögonblick fadrens ansigte vidrörde flickans hviskade hon: — Ming du hvad du lofvat mig? — Hvad då? — En vacker, docka som du skall göra sjelf och som skall bli vackrare än alla dem man köper i bodarne .. en docka som kan gå alldeles som en liten ficka. — Nej, det har jag visst inte glömt. — Och du lofvar att göra mig en sådan: — Lita på mig. — Hvad du är snäll! utropade barnet