Aftonbladet – 30 december 1874, sida 3

nigt rättfärdigad förslagsmening rörande den bildstod, som under namnet la Venus de Milo gäller för den ädlaste perlan i Louvrens samling af antika marmorverk. . Afhandlingen inledes med en beskrifning öfver förloppet vid bildstodens upptäckt på ön Melos i Februari 1820 samt en i lätt skämtande ton hållen skildring af de vedermödor, en fransk konsularagent på ön hade att utstå, innan hans och hans medhjelpares patriotiska nitälskan lyckades genomdrifva det dyrbara fyndets öfverförande till Paris, der stoden fick sin plats bland de andra skådesakerna i Louvrens museum. Dit strömmade nu konstkännare, konstvänner och nyfikne för att se och njuta. Skalderne kommo och grepos af förtjusning. Och det var skalder, som kunde gifva förtjusningen ord: Chateaubriand, de Lamartine, Victor Hugo. Aldrig har Grekland gifvit oss ett mer slående vitnesbörd om sin storhet! utropar den förstnämnde. Allmänt hette det, attingen annan än Praxiteles kunde hafva skapat denna härliga bild, och långt innan en grumdligare undersökning hunnit företagas, hade denna gissning hårdnat till en trossats, ej minst hos konung Ludvig XVII sjelf. Mycket af hvad då sades till mästerverkets lof upprepades af ett yngre .skriftställareslägte, af Alfred de Musset, Heinrich Heine, Th6ophile Gautier, och ännu i dag vilja konstkännarne i hvarje mäjselhugg upptäcka vitnesbörd om det fina sinne, den helleniske mästaren egt för hvarje den minsta yttring af en ädelt utvecklad qvinlig daning. TI det hela och i hvarje del möter man den fullt utslagna blomman af qvinnoskönhet. I hvarje form är ett lagom, som innesluter yppighet och utestänger vekhet. På hullet har man tillämpat Homerus ord: det blomstrar i evig ungdom, och någonting dermed jämförligt vill man icke bafva sett, vare sig i de gamles oller de nyes mäjselverk. Men under den allmänna hänförelsen öfver bildens skönhet hade man ingalunda mäktat nöjaktigt besvarade konsthistoriska spörsmålen: hvem föreställer denna stod, och af hvem är han? Ehuru figuren saknar hvarje tilläggstecken eller S. k. attribut, hade en och annan redan från örjan gissat på en segrande Afrodite. Den förste granskare till yrket, som yttrade sig om konstverket, dåvarande sekreteraren i konstakademien och medarbetaren i Journal des Savans, hr Quatremere de Quincy, framhöll den likhet, som förefinnes mellan det meliska hufvudet och det knidiska Venus: hufvudet i Vatikanen, en likhet, som skilnaden i styl icke döljer. Hans åsigt, att fyndet är en Venus, understöddes af konservatorn vid Louvrens museum, grefve de Clarac. Och så vardt stodens namn la Venus de Milo. Någon invändning mot desse hemulsmäns omdöme var så mycket mindre att vänta, som ju bilden är så skön, att det vänas endinna aldrig kunnat vänare framställas. Hvad beträffar verkets upphofsman, var man enig om, att han kunde sökas endast bland de allra störste helleniske mästarne. Man hade då att välja mellan Fidias, Polyklet, Myron, Skopas, Lysippus, Praxiteles, och man stannade vid den sistnämnde. Louvren egde otvifvelaktigt, menade hofvet och allmänheten, ett arbete af samma hand, som skapat den knidiska Afrodite, detta fräjdade verk, för hvars egande en bitynisk konung fruktlöst tillbjöd sig att sälda knidiernes statsskuld. Tviflare funnos emellertid, som icke drogo i betänkande att roa de i sin tro lycklige genom åtskilliga inkast så väl emot verkets förmenta härstammande från Praxiteles som emot den först gängse åsigten om bildstodens betydelse. Hr Rydberg ger en intressant och utförlig relogörelse för de af konstdomare i Frankrike och andra länder framstälda meningarna ansående den nu stympade bildens ursprungiga ställning samt hvad konstnären egentigen velat uttrycka genom detta sitt verk. Hans egen åsigt i saken är, att stoden, långt från att, såsom någre antagit, vara en främing för den jord, som gömt den åt våra dasar, tvärtom är melisk i tvefaldig mening: skapad för Melos och -föreställande Meos, Detta på samma sätt som Pallas kan öreställa Athen, som Minerva någon gång can föreställa Rom. Det är en Melos-Afrolite; ett antagande som författaren utveckar närmare genom en förklaring af bildens ndliga innehåll. Denna tolkning utgör i melt hänseende afhandlingens glänspunkt; ltalig, stämningsrik höjer den sig till en ofsång öfver den gudaborna skönheten, den immelska Afrodite, uttrycket för den kraft, om stämmer urämnena i verldsaltet till harnoni och enar menniskorna till hem och staer. Hon är skönheten i naturen, kärleken hemmet; hon är i staten lagen, som drifer millioner sjelfviska viljor att verka för tt samfäldt mål. Onh vårt utrymme för dagen det medgåfve, kulle vi väl hafva ett och annat att säga örande den blomsterplockning på sägnernas nark, som beredt författaren tillfälle att juda läsaren såsom ett minne från sitt beök i den eviga staden en skickligt bunlen och i brokig färgprakt skimrande krans. Pill vår saknad måste vi dock nu afstå härfrån, men torde måhända en annan gång få nledning återkomma till något bland de mnen, som beröras i hr Rydbergs Romerka sägner om Paulus och Petrus, äkta kapelser af folkets inbillningskraft, skrifrer författaren, hvilka, med ett visserligen la grundadt, men dess strängare fasthållet raf på att vara ren verklighet, hölja sig i ns historierad drägt. Sägnerna förtäljas nder följande öfverskrifter: Paulus i Neael, Paulus i Rom, Simon, undergöraens bimmelsfärd, Priska och Pudentiana, Nero och hans älskarinna, Herre, hvart år du? samt Apostlarnes död, Det makfullt utstyrda häftet prydes af två illutrationer till texten. C. v. B. Barnens Bibel. Stockholm, Central-trycke