Aftonbladet – 30 december 1874, sida 3

LITERATUR-TIDNING. Nya skrifter af Viktor Rydberg. Den meliska Afrodite (i Svensk Tidskrift, femte häftet, 1874). Romerska sägner om Paulus och Petrus. Albert Bonniers förlag. Liksom samhällslifvet så har äfven literaturen sina högtidsdagar, då stunder af ädel och utsökt njutning skänkas åt vänner af det slags läsning, som verkar. på håg och vilja likt en stärkande helsodryck. Då svenske män i ett förflutet tidehvarf förtjuste lyssnade till Den nya skapelsens diktare, då våra fäder väcktes och eldades af Sveas skald eller af Vikingens, då vi sjelfve grepos af på en gång högsta lust och ve, när sången ljöd från det oförgätna landet bortom Bottenhafvets våg, den hjertsmältande sången om ett folk, som kunde alt, blott ej sin ära svika — det var då, den nordiska vitterheten firade sina sannskyldiga triumfer; från dessa dagar hafva vi lärt oss att låta den äkta ingifvelsens verk gälla för hvad de äro: märkestenar på. vandringen mot det nationella odlingssträfvandets mål. De stores strängaspel har tystnat, men ännu eger Sverige skriftställare, duglige att i främsta ledet föra rättens, sanningens och sköhhetens talan, om ock i andra former än skaldekonstens. En sådan banärförare på det offentliga ordets fält är den författare, hvilkens senast utgifna skrifter vi i dag hafva nöjet anmäla. Det ären känd sak, att under nuvarande ställningar och förhållanden i vår literatur ingen nyhet väcker ett allmännare intresse än underrättelsen om att något nytt är att vänta från författaren till Den siste Athenaren och Bibelus lära om Kristus. Förklaringsgrunden härtill är lätt funnen. Egenskaper, hvilka eljest endast sällan och undantagsvis träffas-förenade hos samme man, samverka i hr Viktor Rydbergs författareskap till frambringandet af alster af sällsynt mångsidig förträfflighet. Hos honom är tänkarens uppofvade förståndsskärpa parad med konstnärens fantasi och den finkänslige stilistens välde öfver språkets alla tillgångar. Framstående såsom grundlig och ivetandets olika näjder väl bevandrad forskare, öfverträffas Viktor Rydberg af ingen annan i egenskap af svensk prosatör. Vårt språks luttring från främmande smink, dess framträdande i egen ursprunglig fägring är, som bekant, en angelägenhet, som ligger V. Rydberg varmt om hjertat, och sjelf har han, såsom sig bör, med ifver och kraft trädt i spetsen för omdaningsarbetet. Sjelf skrifver han, den ännu — (huru länge?) —-utanför Svenska akademien stående, en svenska, som i läsarens minne återför den strof, hvarmed för femtio år sedan akademiens dåvarande sekreterare, Franzen, prisade vårt språk såsom åt medborgerligheten sjelf ett värn: Sköna språk! Hur rikt på stora minnen! Hvilken skatt för Er, I svenske män! Fädrens tungomål, o, det besinnen, Gömmer fädrens anda än. De båda afhandlingar af Viktor Rydberg, om hvilka vi här skola yttra några ord, äro att betrakta såsom de första literära frukterna af författarens vistelse i Frankrike och Italien under förra hälften af innevarande år. Vi påminna oss ett yttrande af hr Rydberg i ett bref från Paris till Göteborgs Handelstidning: alla andra intryck, samlade under vandringen bland konstens skapelser i den franska verldsstaden, förbleknade ohjelpligt — så ungefär föllo orden — jämförda med det intryck, betraktaren erfor inför skönhetens fulländade uppenbarelse i den meliska Afrodites skepnad. Beundran för konstverkets majestätiska skönhet åtföljdeg hos resanden från norden åf en liflig åstundan att utransaka dess verkliga betydelse, länge omtvistad bland arkeologer och konstdomare. Så uppstod den i Svensk Tidskrift införda kritiska undersökningen, deri hr Rydberg framställer en ny och skarpsin