Aftonbladet – 29 december 1874, sida 3

utdrag af en traktat, som den 26 Juni 1744 afslöts mellan deputerade för sex indianstammar å ena sidan samt vice guvernören för PennMaryland å den andra. Canasatego, indianernes ordförande, sade då bland annat: Broder guvernör af Maryland! När ni talade om våra landaffärer i går, så gick ni tillbaka till gamla tider och sade oss att ni hade varit i besittning af provinsen Maryland redan för hundrade år sedan. Men hvad är hundrade år i jämförelse med den tid, I som förflutit sedan vår rätt tillkom? Ty vi måste säga eder att långt mera än hundra år tillbaka våra förfäder föddes just å detta Tland och att deras barn sedan dess bebott det samma. Ni föddes i ett land, som ligger långt ifrån detta, på andra sidan det stora vattnet. Det är möjligt att ni der har giltiga anspråk på det landet, men här måste ni tillåta oss att vara edra äldre bröder och medgifva att landet tillhörde oss innan ni visste något derom. Det är sant, att för omkring 100 år sedan the Dutch1) kommo hit i ett fartyg och förde med sig åtskilliga I varor, knifvar, spadar, gevär m. m., som de I gåfvo oss. Och när de hade lärt oss huru vi skulle nyttja dessa saker och visågo hvad slags folk de voro, tyckte vi så mycket om dem, att vi fastgjorde deras fartyg vid bvskarne å våra stränder, för att sedermera, då vi tyckte om dem ännu bättre och voro rädda att buskarna voro för svaga, flyttade tågen till våra träd; men som träden kunde ruttna ned eller ock blåsa i kull i följd af hårda vindar, flyttade vi tågen, derför att I vi höllo af våra nya bröder, till en stor klippa, men, icke nöjda dermed, slutligen till ett stort berg2). Under tiden sutto vi å tågen och sågo till att ingen skada skulle I vederfaras dem. — — Indianerne underhöllo äfven med svenskarne en jämn byteshandel, och denna ständiga och I vänliga samfärdsel gjorde att en del svenI skar snart nog förvärfvade sig god kunskap i det språk, dervarande indianer talade. Emellertid hade John Claudius Rising ,at I hvad skäl har jag icke lyckats utfinna, sändts från Sverige till den svenska kolonien vid Delawarefloden såsom kommissarie och medhjelpare åt guvernören Printz, hvilken, då Rising ankom, åtföljd af Peter Lindström, ingeniör och landtmätare, samt åtskilliga andra funktionärer, redan afrest till Sverige, lemnande under tiden styrelsen och uppsigten öfver kolonien åt sin måg, John Pepegoja, som äfven två år derefter reste hem till Sverige. Sedan derefter Rising blifvit guvernör och åtskilliga svenska skepp ankommit, lastade dels med .bytesvaror för indianerne dels med folk, inbjöd han tio af de förnämligare indianhöfdingarne till ett möte. Detta hölls i Tinicum den 17 Juni 1654. Han helsade dem från den svenska drottningen, fäste deras uppmärksamhet å det köp af land, som redan var gjordt, och uttalade sin förhoppning att alt framgent få stå i ett vänskapligt förhållande till dem, dervid han äfven gaf dem åtskilliga skänker. Indianerne syntes vara mycket belåtna, oc Campanius, som ger en minutiös skildring af denna sammankomst, säger att en af de indianska cheferne, vid namn Naaman, höll ett långt tal, uti hvilket han rebuked the rest for having spoken evil of the Swedesand done them an injury, hoping they would do so no more, for that the Swedes were very good people. Han erinrade dem äfven om, att the Swedes and the Indians had been as one body and one heart, and that thenceforth they should be as one head. — Detta goda förhållande gaf äfven Campanius anledning att till indianernes språk öfversätta katekesen, .och häraf torde man äfven kunna våga sluta sig till, att svenskarne vore de första som gåfvo indianerne något begrepp om kristna läran. Ehuruväl guvernör Rising gjorde hvad han kunde för att lefva i fredligt förhållande till holländarne, voro dessa alltid ovänligt stämda, och Rising beslöt derför att drifva dem bort med våld och på en gång krossa deras makt. För detta ändamål anföll han år 1654 holländarnes fäste Fort Casemir, samt dref holländärne undan, hvarefter den ofvan nämnde Lindström förstärkte fästet, hvilket derefter kallades Trefaldigheten eller Fort Trinity. Holländarne hade emellertid alt för hög tanke om sin styrka, för att låta skymfen stå obesvarad, och näst följande år, den 30 Augusti, seglade också från Manhattan eller New Amsterdam, det nuvarande New York, en flotta af sju skepp, bemannade med 6 å 700 man, under befäl af den dåvarande holländske guvernören Stuyvesant och föll helt oförmodadt öfver svenskarne. Mot en sådan styrka var föga att göra, då moderlandet helt och hållet lemnade åt kolodien att sköta sig sjelf, och följden var äfven den, att det ena svenska fästet efter det andra föll i holländarnes händer. Krönikan berättar vidare, att holländarne laid waste the houses and plantations, killing the cattle, and plundering the inhabitants of every thing they could lay their hands on. Ettsvenskt skepp, Mercurius, ankom visserligen ettår efter denna händelse, eller år 1656, till floden och fördes äfven af indianerne, som bibehöllo sin gamla kärlek för svenskarne, oantastadt af holländarne upp mellan desses fästen, men naturligtvis kunde intet uträttas med afseende å den förlorade maktens återtagande. Med detta fartyg följde Anders Bengtson, som ännu har afkomlingar under namnet Bankson lefvande i Philadelphia. Länge varade emellertid icke holländarnes triumf, ty engelsmännen, som gjorde anspråk på att vara den nordamerikanska kontinentens förste upptäckare, skickade år 1664 en flotta med trupper från England och lade så holländare som svenskar under engelskt herravälde. Svenskarnes makt var härmed fullkomligt bruten, men detta oaktadt är det af stort intresse att bläddra i krönikorna äfven från denna tid, ty man spårar der på flere ställen ännu svenskarne, görande det ena försöket efter det andra att, sedan de förlorat sin politiska ställning, åtminstone Hålla till sammans såsom en församling. Rörande är att läsa många deras upprop till den svenska . kronan om själavårds erhållande, hvilken be-: gäran de slutligen måste framställa till den holländska kyrkan, hvartill orsaken väl var att söka deruti, att de icke ännu voro mäktiga det engelska språket. Och så gick denna kraftiga befolkning så småningom upp i den nya nationalitet, som tog herraväldet i den norra delen af den nya verlden. År 1693 räknades dock ännu 139 svenska familjer (1,939 individer), men af dem voro . endast 39 födda i Sverige. Af deras namn l: finnes emellertid nu intet qvar i sitt urspruugliga skick. Svenson har förvandlats till Swanson, Bengtson till Bankson, Halling till invandrarne vid Delawares stränder, är Swenson street och Wicaco-kyrkan, som tros härleda sitt namn från Wexiö. Jag besökte denna lilla kyrka i dag, der den nästan omedelbart nere vid floden ligger 2) Indianerne kallade alla enuronpter med detta sylvania och kommissonären för Virginia och Hewlings o. s. v. — Naturligtvis har äfven . språket försvunnit, och de enda minnen som . nu återstå, erinrande om de första svenska