Aftonbladet – 23 december 1874, sida 2

STOCKHOLM den 23 Dec. Som all utländsk post (då detta kl. 11 f. m. nedskrifves) redan två dagar uteblifvit, utgöra telegrammen vår enda källa för underrättelser från utlandet. De gifva alt för tydligt vid handen, att icke något särdeles märkligt tilldragit sig. Blott i Spanien tyckes något inträffa, ehuru äfven underrättelserna derifrån icke äro synnerligen betydelsefulla. Deremot hafva de den egenskapen att vara rätt pikanta. Det ena af de senaste telegrammen berättar sålunda, att carlisterne åter skaffat den store kanslern ett sannolikt icke ovälkommet tillfälle l. att blanda sig i Spaniens angelägenheter. Förra gången var det mördandet af en tidningskorrespondent, som föranledde Tyskland till ett uppträdande, hvilket resulterade i Madridregeringens erkännande af Bismarck. Nu ha carlisterne förgripit sig mot en mecklenburgisk brigg, som under nödflagg sökt skydd i Gmetariavike Trogna sitt gamla krigföringssätt hafva don Carlos h beskjutit det värnlösa fartyget. Tyckli; S iddades besättningen. Hvad skall blifva ljden af detta gemena dåd? Som man vet, har rikskanslern i riksdagen tillkännagifvit, att han icke längre skall tolerera, att Tysklands värdighet trampas under fötterna, utan att regeringen skall energiskt fordra uppittelse för hvarje förolämpning. Men hvilken upprättelse skall man kunna fordra gent emot de carlistiska röfvareskarorna? Tydligen blott en: väpnad intervention mot carlisterne och för Serranos styrelse. Om en sådan på grund af det nu skedda kommer att företagas, om de återkallade kanonbåtarne Nautilus bch Albatros komma att efterträdas af en hel pansarflottilj oc en tysk prins slutligen åter kommer att uppällas som kandidat till den spanska tronen, skall verlden icke känna sig mycket förvånad deröfver. Hon skall på sin höjd kunna säga, att slumpen på ett märkvärdigt sätt gynnar alla Bismarcks planer, och att. bland hans bundsförvandter ingen är villigare och pålitligare än den. Om Bismarck komme att hjelpa Spanien på benen, skulle hans rol blifva Napoleons vid slutet af femtiotalet, och hvem skulle väl sedan våga bestrida honom vara Europas, ja, verldens Sannolikt kommer den me briggen att segla i qvaf alla prinsens af Asturien förhoppningar. Den ädle ättläggen af den fräjdade Isabella har nämligen, efter hvad dagens telegram gifva vid handen, ökat den talrika och lysande skaran af kronkräfvare och u at ett manifest, i hvilket han predikar det konstitutionella systemets förträfflighet och framställer sig som ende representanten för de monarkiska rättigterna i Spanien efter Isabellas abdikation. Som det egnar och anstår en väl uppfostrad prins, gör han också en liten söt min åtl. kyrkan och förkla att Spanien måste bevara sin katolska tr Prinsen, hvilken ran uppnått den respektabla åldern af sjutton år, är utan tvifvel rätte mannen att rädda Spanien. Hans djupa erfarenhet af det konstitutionella regeringssättet och hans stålsatta katolska tro böra, jämte de lysande föredömen, han erhållit af sin ädla moder, göra honom särdeles lämplig för regeringsbestyrets öfvertagande på iberiska halfön. Skada blott att Bismarck, hvilken också har en viss erfarenhet af affärerna och som nu erhållit ett så ypperligt tillfälle genom skjutförsöken mot meranämnda brigg, kan hysa några andra åsigter om vilkoren för Spaniens lycka. För prinsen af Asturien återstår då blott att afgifva en af dessa kraftiga protester, hvilka utgöra pretendenternes sista och likasom patenterade utväg, för att derefter med castiliansk grandezza draga sig tillbaka till ett lyckligt lif af kappridter och parforcejagter, interfolierade med små nobla ränker till lugnets störande i det land, hvars lycka framför alt ligger oss om hjertat. Ur den vid 12-tiden i dag anlända utländka posten hinna vi blott meddela följande , om den Arnimska rättegången, nämligen dom-konklusionen, som af följande inne : Den anklagade är således öfverbevisad om ait hafva i Berlin i Maj månad 1874 med afsigt undanskaffat tretton officiella, kyrkopolitiska dokument, hvilka till förvarande befunno sig på dertill bestämdt ställe, och att hafva öfverträdt art. 133 i strafflagen. Vid bestämmandet af straffet tages i betraktande såsom försvårande omständigheter följande: 1. Den anklagades höga ställning och derigenom betingade höga pligter, och 2. den första depeschseriens vigt samt den fara, som kunde uppstå deraf, att dess innehåll på olämpligt sätt blefve kändt; såsom förmildrande omständigheter deremot: 1. Det den 28 Juni 1874 skedda återlemnandet af depescher, och 2. den godtycklighet hvarmed åtskilliga diplomatiska agenter, såsom ådagalagdt blifvit genom den upplästa skrifvelsen af den 21 Dec. 1843, redan sedan gammalt hafva disponerat arkivhandlingar. De nyss anförda förmildrande omständigheterna äro emellertid sådana, att de icke utgöra skäl till uteslutande af straff. Återlemnandet af depescher var blott en upprättelse för den tillfogade skadan och dåliga vanor förmå just icke attl; under form af sedvänjor förändra det, som cke är tillåtet, till något som är tillåtet. Återstår ytterligare frågan derom, huruvida den, ransaxningsarrest, den anklagade har utstått, kan tagas med i beräkningen. (Strafflagens 60 3.) Rätten har efter moget öfvervägande icke ansett sig böra göra del, synpunkter, som från början voro bestämmande, till sina, och derför ansett sig böra väga straffet endast på grundvalen af de faktiska omständigheter, som genom den: muntliga ransakningen kommit 1 dagen. ,