Aftonbladet – 23 december 1874, sida 2

hvar är den nu? — Han visade med! fingret på den lätta rökringel, som, kommen från hans läppar, nu höll på att upplösa sig. — Det är den sång, ni hör, som flyter i Inften, som flyktar bort och som skall försvinna i natten för alltid . . . Vi sutto båda tysta under några minuter, Slutligen sade han: Ursäkta, kan ni säga; mig hvarför alla eller de flesta äktenskap äro olyckliga . . . Har jag orätt? Nej . Nå väl! det är ett faktum... Jag för min del säger, att man måste fördraga det som är ett öde, det som ligger i naturen, såsom vintern, natten eller döden; men är det en nöd-vändighet, att äktenskapen i allmänhet skola olyckliga? Är det en naturlag? — Min inlade i sina frågor alt en vetenskaps-. måns intresse, då han söker lösningen af ett problem; han betraktade mig med barnslig nyfikenhet. — Hvad är det då, som gör att äktenskapen icke blifya lyckliga? Broder, vet ni det? Jag svarade med en platthet; han afbri mig, bad om ursäkt och fortsatte. — Förlåt mig, sådant der läser man i tyska böcker; det är mycket bra att Jäsa, men man blir van vid sådana der fraser på lager. Också jag skulle kunna säga: Min hustru har icke motsvarat mina förväntningar, eller: Hvadidet är sorgligt att icke blifva förstådd ! Jag är icke en man sådan som andra; jag finner icke en qvinna, som är i stånd att förstå mig, och jag söker alt mt! Alt det der, ser ni, är prat, lögner! Han fylde å nyo sitt glas; hans ögon glänste; hans tnnga fick lösa tyglar, orden flödade från hans mun. väl, herre, det är barnen som fö si tenskapet? sade han och lade sina båda händer på mina axlar, likasom hade han velat trycka mig till sitt hjerta. sHerre, det är barnpenm boj