Aftonbladet – 21 december 1874, sida 6

att Elsa kanske är Wagners mest konkreta och naturliga qvinnogestalt af detta slag; hon har ock något mindre af den clairvoyance som vanligen vidlåder dem, än t. ex. Senta i Flygande holländaren, hvilken i ordets egentliga mening ser i kors Vi anknyta det följande af våra reflexioner vid Webers Euryanthe, med hvilken Lohengrin har flere jämförelsepunkter. Om Gluck är Wagners föregångare med afseende på hans sträfvanden, om Beethoven är hans specielt musikaliska föresyn, så är Weber hans närmaste musikdramatiska utgångspunkt. Det är i sin Euryanthe, som Weber redan delvis söker utföra den reformation, som Wagner sedermera gjorde till sin, nämligen att gifva operan mera dramatisk sanning och rörlighet, hufvudsakligen genom flitigt anlitande af recitativet och genom att i detta söka bärma talets naturliga tonfall. Dock har Weber ingalunda häraf dragit den konseqvens, som Wagner i en senare tid jorde, nämligen att förvisa hvarje melodisk afrundning och enhet — möjligen med undantag af de så kallade ledmotiven. Vi skynda oss att tillägga, att det senare har icke häller Wagner ännu gjort i sin TLohengrin, hvilken för ingen del saknar melodisk skönhet. Det kan icke nog betonas — i synnerhet då man stundom ser Lohengrin omedelbart sammanställas med Wagners teoretiska reformsträfvanden — att denna opera, den tredje i ordningen af dem, i hvilka Wagner anslöt sig till den tyska roantiska riktningen (den första är Flygande holländaren, den andra Tannhäuser), utarhetaae. åren 1845—48, och det var forst y Vagner började i skrift söka lg Salt och andra, hvad han egentligen ville Lohengri. är således ännu en frukt mera af inspiration r nat beräkning,