Aftonbladet – 21 december 1874, sida 6

Tidningsöfversigt. Angående riksarkivarie-frågan och den lerom förda polemik läses i Göteborgs Hanlelsoch Sjöfartstidning följande, som vi tan gensägelse återgifva, erkännande på amma gång, att vi ej yttrat oss med den noderation, som vederbort, hvaremot vi ej unna vidgå, att detta fel berättigat så vätska och våldsamma anfall mot oss, som vissa andra af våre kolleger funnit lämpiga. När för några år sedan det var lifligt på al att i Stockholm upprätta en egen högkola, togo vi oss friheten visa, att detta worde vara en jämförelsevis lätt sak, då man edan egde inom hufvudstaden mångainrättingar, hvilka, rätt ordnade och sammanänkade, kunde bilda denna högskola, och n sådan af stort omfång. Der voro blott lågra få luckor att fylla, för att man skulle vafva den stora bildningsanstalten grundad, n anstalt, som borde varda af nytta ej blott ör hufvudstaden, utan för hela landet. Vi tänkte oss dervid, att i denna orgaism skulle det nu varande riksarkivet inaga en vigtig plats, såsom kärnan eller medelpunkten för häfdaforskningen, i synierhet den fosterländska. Men då borde riksarkivet ej vara allenast en inrättning. ller ett hus, för gömmande af våra dyrbara urkunder, utan sätet för lefvande forskning. hvars frukter skulle delgifvas så väl de stu lerande, som allmänheten, uti föreläsningar och utgifna skrifter. Vår tid älskar ej döde skatter och allra minst i fråga om foster landets häfder och minnen. Att riksarkivet kan och bör ega och fylle en stor uppgift i denna riktning, det hal senast utgifvaren af Svensk Tidskrift, di Hans Forssell visat, och denna hans fram ställning hade varit förtjent af att mötas på annat sätt, än med anspelning på, att der under låge en afsigt hos hr F. att vilj: sjelf, såsom chef för riksarkivet, åtaga sig att lösa denna uppgift, eller kanske rättare att han framstält tanken blott för att sjel å platsen. Hr Forssell är visserligen blot bankosekreterare och icke statsråd, men v atta icke, att hans person skulle för der skull vara mindre fridlyst mot utkastade misstankar om sjelfviska afsigter, än stats rådets. Och misstanken var så mycket svå rare, som derunder låg tillvitelsen om skrym teri, ty det är skrymteri, då man låtsas ifrs ör en god sak, under det man blott afse1 egen fördel. Säkert är emellertid, att för hr Forssell skulle riksarkivet varda ett arbetsrum, mer icke en hviloplats. Det senare skulle det ikväl sannolikt blifva, derest platsen till ölle det statsråd, hvilken man trott rufva fver planen att skaffa sig denna reträtt. Ty medrall sin mångsidighet och sina flere ramstående egenskaper, skulle dock detta statsråd icke kunna motsvara det kraf, som nåste ställas på denna chefsplats. Helt anat hade varit, om det gält hans företrädare statsrådsämbetet, till hvars mångsidiga ärdom särskildt hör kännedomen om fosterandets häfder. : Statsrådet Wennerberg har också, in mplissima forma, förklarat sig hafva varit ldeles främmande för en sådan afsigt, och etta gläder oss, både för riksarkivets, häfdaorskningens och statsrådets egen skull. I det i i detta fall tro honom på hans ord och nse hvad han i denna del yttrat vara fullt beriktigande, tveka vi likväl ej att skänka amma tilltro till Aftonbladets ord, att en ådan plan verkligen varit å bane, ehuru hr V. ej vetat derom. Aftonbladets uttalande, tt det fått denna uppgift från personer, om äro i tillfälle att på frågans afgörande töfva inflytande, är likaså bestämdt som hr Vennerbergs yttrande och gör kraf på att arda trodt lika väl som hans. Och när ett sådant meddelande kommit uftonbladet till handa, var tidningen skylig att söka, genom planens röjande, göra en samma om intet. Aftonbladet har i detta ll endast fullgjort sin publicistiska pligt, ch detta är hufvudsaken i frågan. Nu förstå vi gånska lätt, att A.B. dervid j kunde föreställa sig annat, än att statsådet Wennerberg var med om planen, och i fatta ganska väl, att en man under inrycket deraf. kunde låta sig hänföra till ittra ord. Ty det gälde ju här en vigtig amhällsinrättning: hennes fortsatta dvala, ler uppkallande till lefvande verksamhet. lisstanken låg åtminstone nära till hands, och n tidningsredaktion måste ofta isådana fall, fven med fara för sig sjelf, vedervåga att egå ett misstag för att få sanningen i daen. Det är alldeles ej för sitt nöjes skull wan utsätter sig för sådan fara, utan för akens, och det kräfves dertill större moraskt mod, än att låta saken hafva sin gång,