Aftonbladet – 18 december 1874, sida 2

kände hon sig före med förslag att de skulle hjelpa till vid hennes brefskrifning, att de skulle säga huru hon borde skrifva. Man lägge märke till dessa skenbart förflugna förslag och man skall hafva i sin hand tråden, som leder inåt labyrinten, der man fortskrider från den ena reklamen och puffen till den andra — brefven bestå ju icke at annat — tills man slutligen anländer till dess innersta, till sjelfva medelpunkten och der finner — naturligtvis Literis et artibus, Dagarne efter nämnda utfärd var Carla Serena missnöjd. Hon kände sig förolämpad. Man hade icke besvarat hennes visiter, icke låtsat om rekommendationsbref, dem hon aflamnat. I synnerhet var hon gramse på ofvan omtalade unga dam — dotter till en kldrig lärd — emedan denna icke hade uppsökt henne. Hon var ond på alla svenskor. TItalienske ministern hade icke häller besökt henne. Redan stundade den lysande fest, som deras majestäter skulle gifva på Drottningholm för arkeologiska kongressens ledamöter, och ännti hade den försumlige ministern icke infunnit sig. Hvem skulle då taga fru Serena under ar men vid detta tillfälle? Hvem den lycklige slutligen blef, kan här vara likgiltigt att veta. Alt nog, fru Serena var med på festen och presenterades för de kungliga. Ett par dagar derefter hade fru Serena I sina händer svenska konungens vid nämnda fest hållna franska tal i manuskript, skrif vet af konungens hand. Naturligtvis förevisade fru Serena dokumentet åt alla menniskor, som hon råkade, Grand hötels herjar kypare förmodligen icke undantagne. Verkan at denna förevisning var högst närklig. Serenas bostad, som dittills icke farit öfverfyld af besökande, började med te LL