Aftonbladet – 17 december 1874, sida 3

ligt äfven, om den sanna bildningen, som är det lefvande uttrycket af alla våra inre, ädlaste krafters växtlighet och blomning, mer och mer förmår att undantränga ogräset af den skenbildning, som icke färgläggning på ytan, en råhetens förklädnad, och till hvilken den sanna, äkta bildningen förhåller sig som det rena guldet till en dålig fö gyllning. Vi hafva detta stycke ur hr Böttigers som prof på en ivackraste mening akademisk talekonst, en sådan som förstår att genom en värdig och behagfull språklig drägt bereda insteg åt tidsenliga och på grund deraf behjertansvärda tankar. Deremot afstå vi, äfven af andra 1 än otillräckligt utrymme, från ett utförligare bedömande af högtidstalets återstående del, hufvudsakligen egnad åt förhärligandet af akademiens under år 1873 bortgångne ledamot grefve Chr. Manderström, hvilkens personlighet och lefnadsverksamhet inför festtalarens uppfattning framstå i en hardt n öfversvinnelig strålglans, e fördunklad af ens den läggning. Dylika bjert stickande ljusbilder kunna möjligen ega ett visst intresse ur den retoriska konstfärdighetens synpunkt: en annan fråga blir, huruvida den kallblodigt pröfvande granskningen kan åt dem tillerkänna de på teknisk väg utförda fotografiernas vanliga företräde: porträtt likheten. Utan att i ringaste mån vilja frågasätta befogenheten af de ymniga, för att icke säga öfversvallande loford, akademien genom sin direktör hemburit åt minnet af grefve Mander att det är från en helt annan domstol och måhända äfven enligt andra rättskipningsgrundsatser, än de någon gång inom akade mien gällande, den för alltid faststående domen slutligen skall afkunnas af Sveriges utrikes politi! Den minnespenning, akademien låtit prägla för år 1873, egde till föremål kyrko-reformatorn och historieskrifvaren Olaus Petri. En öfver honom af akademiens ledamot hr professor W. E. Svedelius författad minnesteckning upplästes på högtidsdagen och finnes nu införd i den senast utkomna delen af Handlingarna. Hos afhandlingens författare stå den svenska häfdaforskningens vänner förut i skuld för andra å akademiens vägnar verkstälda literära uppdrag; vi påminna t. ex. om den i Handlingarnas 46:te del. inrymda förtjenstfulla minnesteckningen öfve riksrådet m. m. Erik Larsson Sparre. Till dessa föregående histori monografier sluter sig värdigt den här i fråga varande, utmärkt så väl genom under: ökningens omsigt och dömandets betänksamma försigtighet som genom den manliga och tankerika vältalighet, hvilken är hr Svedelii tillhörighet ej mindre på det skrifna än på det muntliga ordets område. Redogörelsen för Olaus Petri lefnadsöden och offentliga verksamhet vidgar sig i författarens framställning, i följd af ämnets natur, till en historisk öfversigt af reformationstidehvarfvet i rige, betraktadt i dess allmänna grunddrag, ett forskningsområde der hr Svedelius, som bekant, haft lärde och flitige föregångare, nämligen utom Geijer och Strinnholm, Anjou, Thyselius, Reuterdahl m. fl. Och enär den kyrkliga ombildningen i t fädernesland liksom annanstädes hade tvänne hufvudsyften, ett politiskt: påfvemaktens och prelatväldets störtande, samt ett religiöst: troslärans rensning och uppbyggande på ny grundval, så har i skildringen uppmärksamhet måst egnas äfven åt samtida tilldragelser på statslifvets fält. Så voro de båda styckena af tidehvarfyets verk med hvarandra sammanfog: ade, säger hr Svedeljus, att statsmannens arbeten rörde sig på den religiösa reformationens grundval, och religionslärarens reformatoriska verksamhet blott behöfde statsmaktens beskydd, men ifven i sin egen natur var politisk ej mindre än religiös. Ty med den gamla kyrkans tro och lära var kyrkans yttre författning oupplösligen förenad. Uppresningen mot den religiösa vantron måste ovilkorligen blifva ett uppror mot påfven. — Sätter man sig in i det lif, som lefdes af Olaus Petri, dröjer det icke länge förr än man erfar, att föremålet, som man betraktar, är icke blott teologen, predikanten, men äfven en af sin tids politiska personer. Uti denna hans tvåfaldiga rol af en så väl i den kyrkliga som den politiska utvecklinsen ingripande personlighet skildras Olaus Petri af minnestecknaren. Född i Örebro år 1497 af i papistisk bokstafstro gudfruktige föräldrar, kom Olaus vid nitton års ålder till universitetet i Wittenberg, erhöll der, 1518, magistergraden, och blef åsyna vitne till den rörelse, som uppväcktes af Luthers verldsbekanta nittiofem teser; han mottog de första, de friskaste intrycken af den tilldragelsen och var i tillfälle att inhemta undervisning omedelbart af Luthers egen mun. Snart visade det sig, att hans egen ande var beslägtad med hans store läromästares. Återkommen till fäderneslandet efter en treårig frånvaro, egnade han sig först åt lärareverksamhet i stiftsstaden Strengnäs, der han sedermera mmanträffade med Gustaf Eriksson Vasa, när denne efter slutadt frihetskrig i Strengnäs höll det riksmöte, vid hvilket han valdes till konung. Detta möte blef afgörande för Olai framtid; det följande året finna vi honom i hufvudstaden. Hans verksamhet derstädes under de närmaste sju åren var en dubbel: kyrklig och borgerlig. Han predikade i stadskyrkan och var tillika stadens sekreterare. Väl bekant för konungen, var han dock icke dennes oskiljaktige rådgifvare och handledare vid reformationsverket, ej häller intog han någon i yttre afseende hög plats. Han var inom kyrkan blott diakon, altså ej ens fullständigt prestvigd. Inflytelserik blef han dock genom ordets makt, som hos honom var mycket stor och äfven åtföljdes af handlingens dristighet. Hans förhållande till de vid denna tid i Stockholm uppträdande vederdöparne samt hans betydande skriftställareverksamhet i reformationens tjenst omtalas af minnestecknaren. De förnämste motståndarne på den katolska sidan voro Peder Galle och den danske karmelitermunken Paulus Elie. Från denna tid ega vi åtskilliga andra skrifter af Olaus, bland hvilka den märkligaste är hans s. k. Tänkebok, i hvilken han upptecknade korta underrättelser om ett och annat, som föreföll på rådhuset under hans tjenstetid. År 1531 utnämndes han till konung Gustafs kansler, en värdighet som dock egentligen endast motsvarande den af konungens handsekreterare. Han behöll denna befattning i två år, efter hvilken tid man känner föga om hans yttre lefnadsställning. Vigtigast blef hans omfattande verksamhet såsom polemisk och folket undervisandb skriftställare i kyrkliga frågor, för hvars alster hr Svedelius utförligt redogör. Hans stridsskrifter dena rd lider äfven med hänsyn gen af modersmålet. Det må räknas såsom ett kulturhistoriskt minnesmärke, att en författare på femtonhundratalet behand