Aftonbladet – 17 december 1874, sida 3

LITERARUR-TIDNING. Svenska akademiens Handlingar, Fyrationdenionde delen, P. A. Norstedt Söner. Bland mer eller mindre bräckliga farkoster på jul-literaturens haf ses en ståtlig seglare plöja vågen; å stäfvens yttersida läses inskriften Snille och smak och från toppen vajar den blågula svenska flaggan. Svenskt till later och sinnelag är ock mankapet om bord, en utvald skara, sammanörd ur skilda klasser af det folk, som våra mödor bar långt före våra dar. Vid sidan traren och den lärde häfdaS konungen, omgifven af rådsherrar och allmoge, och längre fram i förgrunden sluter sig en krets af jublande unge män omkring honom, som i deras midt höjer morgonrodnadens baner, en yngling med på en gäng svärmiskt och stridslystet skick och med sångens lager kring sin panna. Välkomnas böra för 0 dessa gäster i hvarje svenskt hem, der fosterländska minnen håli ära. Förflutna tiders folkuppfost Fare, la stift re och andre idrottsmän, för vår bektelse framstilde i den nutida historiska forskningens r i å mänheten i den nyligen utkomna 49:de delen af Sven akademiens Handlingar. ej allenast om det förflutna tala mfunds ordförande. Äfven vår nnande frågor, den innevarande agens farhågor och förhoppningar ega, om icke vid alla tillfällen, likväl under stundom inom akademien skarpsynte och vältalige målsmän. Om att så är fallet, öfvertygas man vid läsningen af det tal, som ademiens högtidsdag den 20 December förlidet år hölls al hennes dåvarande direktör, hr professor OC. W. Böttiger. Följande den vid dessa årsfester häfdvunna seden att i stark förkortning teckna en bild af det tilländalupna året med dess dagrar och skuggor, ger talaren ett utkast till en skildring af vårt inhemska odlingsarbetes allra senaste landvinningar, ur hvilket vi göra oss nöjet att meddela nedanstående utdrag Det år, af hvars dagar nu icke många återstå, har för vårt älskade fosterland varit rikt lottadt på fridens välsignelser. På dess grönskande yta har guldet af mognade skördar rikligt vedergält landtmannens mödor; den ur våra underjordiska skattkamrar brutna malmen, utbytande sitt mörker, sin hvila och tystnad mot smältugnens eldglöd och smedj dånande hammarslag, har, renad och förädlad till Europas bästa järn, med större framgång, än någonsin, på verldsmarknaden täflat om stora pris, och handelns hvita svaner hafva i täta skaror summit ut ur de många vikarna af våra haf, tungt lastade med hvad den svenska jorden alunda burit både på sin yta och i sina djup. I fridens skygd har den högre odlingen funnit ostörd ro för sin utveckling, fria fält för sin verksamhet, och idogt har på dessa arbetet fort; etenskap och konst behöfva sol och värma, äfven de. Konstnären behöfver dem för sin blomsterskörd, vetenskapsmannen för sina frukters mognad; ty forskaren gräfver och plöjer, icke mindre än åkermannen, tänkaren vid sitt nattliga bloss söker, äfven han, skatter på djupet. Sakna vi, att ingen ny svan summit ut på diktens vida ocean, så ega vi änmnu de förra, de hädanfarna, så lefvande, som hade de aldrig dött; klangen af deras melodiska slag yller ännu våra öron med en alltid ny tjusning. Och höra vi rätt, komma redan från mer än ett håll skära toner som budbärare för en ny, vacker dag i vår vitterhet. I en tid, då alla mål med förvånande fart rycka hvarandra närmare, breder äfven bildningen ut sig åt vidt skilda håll. Man ser henne från det högre vetandets bergstoppar med varsamma fjät stiga ner åt daldjupen, der halmtäckta kojor skymta: hon klappar snart på hvar mans dörr, och en tid kommer, då hon ej låter sig afvisa. Lärdomen igger ej mera som förr alt hvad han : han har öppnat sina täppta hvalf riska luftens strömdrag. Sin grun egendom har han visserligen alt jämt vi förvarad inom lås, till hvilka blott vetenskapen eger nyckeln, men sina årsvinster släpper han villigt ut i allmänna rörelsen, och der spridas de, der hinner en och annan af dem, växlad i småmynt, ända ner till folkskolans vimlande verld. Lyckligt, om, när ljuset träder in, der mörker fö skat, och välmågan, der n det ena icke stannar vid en förvillande halfdager, och den andra icke lockar till en njutningslystnad, hittills som skötesynd förbehållen bättre lottade samhällsklasser, Lyck