Aftonbladet – 17 december 1874, sida 3

) SIdOP, IV doCcK enl dryg del utgores al I de upsaliensiska vitterhetssällskapens i af.Itryck meddelade stadgar jämte karakteristiI ska profbitar ur förbundsmedlemmarnes skalI destycken och tal samt till en del deles lintressanta utdrag ur deras brefväxling med I hvarandra, berörande dels deras enskilda förhållanden, dels dagens literära och politiska I stridsfrågor, m. m. Det unga fostbrödralag, hvars medlemmar ville helsas såsom härolI der för den fosterländska odlingens nya morI gonrodnad, h ammade i rätt nedstigande linie från en vid Upsala universitet den 9 I Oktober 1803 stiftad studentklubb, benämnd Vilterhetens vänner eller Sällskapet W. W. I Detta sällskap hade efterträdt den numera upplösta, från det föregående seklets sista onde bekanta s. k. Junt ett slags politisk privatskola eller pensio talt, hvars Jorakel var filosofen Benjamin Höijer, under det att docenten i politik Gustaf Abraham Silverstolpe var dess symposiar! Var Juntans hufvudriktning en poli volutionär, med ansatser tagna från det upprörda Frankrike, så blef sällskapet W. W:s en uteslutande vitter, med då och då fr mtande förkärlek för den i T ågående li a revolutionen. W. ar gryningen, som föregick Aurora. Då det förstnämnda sällskapet stiftades, var ledamöternes antalli med sånggudinnornas. De för: I hand med ytterligare tretton. Namnkunnige bland desse blefvo sedermera Lorenz Hammarsköld, Claes Livijn, L. F. fom. fl. men framför alt sällskapets sist invalde medlem, den då sextonårige studenten af Östgöta nation Pehr Daniel Atterbom. I Böttigers ildring intager Atterbom helt naturligt hufvudpersonens plats, liksom han strax vid vid sitt första uppträdande enhälligt korades af stallbröderne till deras höfding. Den begåfvade, fantasirike gossens barndomsår i föräldrahemmet samt hans ankomst till un versitetet beskrifvas af rv författare: så ock hans första sammanträffande och snart förtroliga bekantskap med de unge vitterhetsidkarne Georg Ingelgren, Wilhelm Palmblad, Samuel Johan Hedborn och Per Elgström, Atterboms sfränder, liksom han j! sjelf upptände af nitälskan för den svenska ! bildningens inledande på nya stigar. Sedan ! sällskapet W. W. kort efter Atterboms in: väljande dött sotdöden, år 1806, i följd af medlemmarnes alt för tynande deltagande, stiftades den 7 Oktober 1807 af Atterborn, Hedborn och Ingelgren ett nytt samfund, som erhöll namnet Sällskapet Musis Anmici. Dess ändamål tillkännag ingenting mind en evig f för Sanning och Skönhet, och en allmän r formation i den högre literaturens grenar Vi nödgas förbigå den vidly a och syngen underhållande berättelsen om detta : sällskaps verksamhet, hufvudsakligen bestående i vitter täfling mellan medlemmarne genom till gemensamt bedömande inlemnade skrifter på vers och prosa. Så välstiftarne som af dem invalde medlemmar höllo inträdestal (Atterboms handlade om religionens oskiljaktiga samband med poesien), och i allmänhet sökte man att på alla vid samanträdena förekommande frågor trycka en : el af högtidligaste allvar. fverens: stämmelse med denna dristiga uppskattning af sina krafter och sin bestämmelses höghet : beslöt sällskapet innan kort, på hemställan af Atterbom, dock ej utan motsägelse från en och annan blygsammare medlem, att förbyta sitt först antagna namns i det mycket mer melodiska, innehållsfulla, originella: Auroraförbundet. Nya inträdestal höllos nu, bland hvilka det längsta och förtjenstfullaste var Palmblads Teckning af den äldre svena skaldekonsten ända till Dalins tidehvarf, ngre fram fortsatt genom en kort öf sigt af svenska skaldekonstens senaste öden med det från Schiller lånade valsp E Das Neue kommt, das Alte ist wversch den. Redan nu förspörjas från de ung rer de första vördnadsbetygelserna — de krifver prof. Böttiger — strid med Kellgren och ittens kamp emot dvär1 garne; Tho ild stridde med blixtar, de se-: nare med hvassa nålar, 4 4 ke Om samfundets möten samt dess medlemmars författarskap under åren 1808—1809, om L. Hammarskölds uppträdande i Stockholm såsom utgifvare af tidskriften Lyceum, samt huruledes fruktan för denne medtäflare fö anledde Auroraförbundets beslut att ofö dröjligen utgifva en vald samling af samfundets fter (åt hvilken man först tänkt gilva benämningen Orfika). om fosforismens föregångare, tidningen Polyfem, redigerad af Askelöf, slutligen om tidskriften Fosforos framträdande i sitt brandröda omslag den 20 Augusti 1810 — om detta och mera finner läsaren rikhaltiga meddelanden i slutafdelningen af hr Böttigers afhandling. Utom de ofvan omnämnda ifterna återfinner man i Handlingarnas 49:de del det! intagande skaldestycke af professor Böttiger, som i Svenska akademiens namn tillegna i enkedrottning Josefina den 13 Juni 1873, . till firande af den femtionde årsdagen afl! hennes ankomst till Sverige. : C. v. B. Danmarks uppträdande i den svenska tronföljarefrågan åren 1739—1743, af Olof Nilsson, fil. dokt. I. Malmö, Förlagsaktiebolagets tryckeri 1874. Ej mindre än fyra tronföljds-partier drefvo sitt spel under Fredrik I:s regering. Det ursprungligen mest be de, som också till slut genomdref ett val, hvilket dock ej fick eller kunde få någon betydelse. var det holsteinska, hvilket efter Karl XII:s systerson, hertig Karl Fredriks död (1739) samlade sig kring dennes son, Karl Peter Ulrik. Det andra var det hessiska, som hade att välja mellan tre bröder och en brorson till Fredrik I. Det tredje var det under fransk inflytelse stående parti, som arbetade för prins Kristian af ZweibräckenBirkenfeld. Härtill kom, i slutet af 1730-talet oc band med planerna att hämnas de oförrätter, Ryssland tillfogat Sverige, och höj å lands politiska ställning ett fjerde tronföljdsparti, det danska. mjandet af detta sist nämnda partis tronföljdsplan ända derhän, att den var nära att förverkligas, är väl i väsentlig mån att tillskrifva den ifver och den kraft, som — sedan tanken en gång uppstått — från dansk sida utvecklades. Men planens upphof är att söka på denna sidan Sundet. Enda medlet att lyfta Sverige och återförskaffa de af Ryssland eröfrade provinserna vore att erbjuda kronan åt danske tronföljaren; så länge de nordiska kronorna vore åtskilda, kunde de endast öka eller minska de makters styrka, som med hvarlandra tvista om principatet i Europa. Så länge de vore åtskilda, kunde en uppriktig samverkan ej ega rum — skiljaktiga intres-sen skulle då i de flesta fall göra sig gillande, detta var tankegången. Hvad fr gans personliga sida angår, hade man först i sigte Kristian VI:s (1730— 1746) son, kron1 prinsen Fredrik, sedermera Danmarks och 4 Norges konung under namn af Fredrik V. å Äfven förslaget att välja Kristian VI sjelf ; i stället för sonen, men försäkra den senare t om succession, synes ursprungligen ha ut-!l gått från svensk sida, men blifvit öfver f ven af dot okäl att rumarin oc: