Aftonbladet – 15 december 1874, sida 2

Ännu en person var qvar på däck; det var en enslig gestalt, som vid skeppets ak. ter lutade sig mot relingen, med blicken riktad utåt den gränslösa rymden. Då kapten Elliot fick se henne, stannade han, skakade på hufvudet, tog ens handen ur fickan och trädde den i sina buskiga polissonger, i hvilka had drog och ryckte under några minuters tankfull tystnad; derefter började han åter sin promenad. Kapten Elliot var fryntlig och skämtsam och hade ofta något muntert ord att säga sina passagerare, men han skulle ej kunnat förmå sig att skämta med denna mörka, bemlighetsfulla varelse, hvilken med stolt behag rörde sig bland alla dessa emigranter, och hvars ansigtsuttryck var så omöjligt att tolka, hvars röst så musikalisk. Hela hennes företeelse hade något anslående; sjöfolkets råa skratt och skämt tystnade, då hon gick förbi; alla följde henne med undrande blickar; det imponerande i hennes närvaro kändes at alla, men förstods af in: gen. Hvem var hon? Denna fråga hade hvar och en först gjort sig sjelf och derefter kaptenen, ty han måste väl veta det; men var det något, som kapten Elliot riktigt afskydde, sä var det nyfikenhet, och derför ljöd hanw svar snäsigt nog: Det unga fruntisret är en miss Drugh bon, liksom vi alla, är på väg till Amerika det är alt hvad jag vet om henne och alt hvad ni behöfver veta.s Och dermed fingo de nyfikna vara belktna. Då han nu såg sin hemlighetsfulla pas sagerare stå i den stormiga, kalla qgvällen och luta sig mot skeppets reling, stannade hav och betraktade kenne. Om hon bara icke hostade så svårt, tänkte ban, En vacker flicka, men tycks icke ha så lång tid qvar här i verlden.