Aftonbladet – 15 december 1874, sida 2

.sen. Redaktören af Presse heter Lauser, och Landsberg är namnet på en tysk literatör, som lefver i Paris. Bland de papper, som tagits ibeslag, finnes nu en af Arnim sjelf skrifven notis, som lyder sålunda: Paris den 22 Maj. I dag hos Landsberg, som meddelade mig en skrifvelse från Lauser af ungefär följande innehåll: Wien den 19. Bäs 1 I dag var baron (namnet oläsligt) hos mig för att genom ett anbud om en kaution förmå mig att nämna den son, som sändt mig afslöjandena. några medel. man icke skyr nu förträffligt till pas afstickare till Firenze. träffade jag på gatan. Det visar sig altså att Det kommer mig att jag gjorde en liten Er Launser Beckmann Han har, efter hvad jag fick veta af Landsberg, blifvit tagen i förhör af ambassaden. Beckmann sade mig intet om sitt förhör, men af hans yttranden framgår, att det mer har rört kring de faktiska förhållandena i afseende på afslöjningarna, in om den indiskretion, som Echo d. p. den gången begic! Af de funna papperen får man många högst underliga upplysnin; ar om den tyska pressens falhet. Landsberg måste en gång starkt hafva knotat ö: mynt nog, ty man har funn ett bref n Arnim, i hvilket denne i humotill att han funnit Landsberg: s Iecitima, honnetta, blygsamma, oafv ndalöst diskreta fordran på gifter, som han haft, i öfverrask: uppskrufvade. Arnim påminner sin agent om att han ännu icke kan konkurrera med B., eftersom han icke disponerar R(iks) fonden: han kan icke nu göra så mycket för de pressen, som han gerna ville. O! den r obestickliga ty en, som under år korsade sig ö under det andra kt ida ag är, ler ardömet och ännn den dag,som lepredikningar för — Det båtade emellertid oj Arnim att han vred sig, han måste fram med penningar, och man ser, att han lyckades honom att ställa Lauser till freds. Man har nämligen funnit ett bref från Lauser till Landsberg, hvilket den sistnämnde sände grefven såsom qvitto. Detta bref börjar sålunda: Besten Dank fir Brief und Souvenir Derefter försäkrar Lauser, att han alltid skall vara redo att tjena vår vin, och att han aldrig skall komma Landsbergs rekommendation på skam Till sist påminner han om, att han ändtligen måste ha det omtalta bordeaux-vinet, och för att animera Arnim berättar han, att Bucher (en broder till Bismarcks fidus Achates, Lothar Bucher) varit på tidningens byrå för att muta honom. Detta kapitel är utomordentligt intressant och ställer, liksom hela rättegången för öfrigt, den vidt och brodt utbasunade preussiska moraliteten i beng ing. Vi kunna emellertid icke med dessa journalistiska ats ja till sist blott omnämna, att man bland Arnims papper äfven funnit kon ceptet till en i Köln. Zeitg offentliggjord ar tikel. Med anledning af ett yttrande af Bismarck i ett af tyska riksdagens senaste möten om den verkliga orsaken till det senaste fransktyska kriget gör John Lemoinne i Journal des Debats följande betraktelser: De senaste diskussionerna i tyska parlamentet äro af stort intresse för hela Europa och stå i samband med frågor, som röra hela Europa. Det är derför vi ännu en gång måste återkomma till de förklaringar, som blifvit afgifnaaföfverdirektören förden tyska politiken. Man vet, att Bismarck som ett tecken på sin fullständiga brytning med påfvedömet låtit ur utrikesbudgeten utstryka arvodet för en preussisk minister i Rom. Han har sagt sig icke underkänna påfvens suveränetet och supremati öfver den katolska kyrkan; men han anser det omöjligt att underhålla ett politiskt ombud hos en uteslutande andlig makt. Genom detta beslut afgifver den tyska kanslern ingalunda någon kri klaring. Han inskränker sig till att sätta Tyskland i samma ställning som England, hvilket alt sedan reformationen har upphört att känna påfvedömet och anses ignorera det. Ryssland har icke häller sot sändebud vid romerska hofvet. Man påminner sig, att då vid senaste insurrektionen i Polen Yr, ka ministern i Rom tillät sig göra anmärkningar mot påfven och ftillvitade honom att upp. muntra den revolutionära andan, greps den helige fadern af en helig vrede och körde bokstafligen på dörren den ryske sjelfherskarens representant, hvilken icke mer återkom. Den tyska regeringens beslut att indraga legationen i Rom skulle sålunda icke innebära något utomordentligt i och för sig sjelf, om icke hr Bismarck på samma gång gjort det till föremål för kommentarier, som intressera oss lika mycket som tyskarne. Sedan kanslern sagt att representationen hos den heliga stolen vore onyttig, tillade han: Ett annat skäl gör sig i ännu högre grad ällande indragandet af anslaget. Så ge chefen för den katolska kyrkan framhärdar uti en hållning, som gör fungerandet af all myndighet absolut omöjligt i de främmande staterna, så länge vi se honom öfveralt uppmuntra sitt presterskap till uppror mot statens lagar, vill icke tyska riket gifva sig sken af att knyta några förbindelser med honom. Det är icke vi, som hafva börjat kriget, utan just den krigiske efterträdaren till en mängd fredliga påfva den nuvarande påfven, denne ige medlem af4 den stridande kyrkan, som ansett lämpligt att upplifva påfvedömets gamla strid med den verldsliga makten, i synnerhet med t; kejsardömet. Jag kan i detta hänseende berätta något, som jag icke ännu omtalat, men som det är så ee att . År 1869 hade ? klagomål hos påflige nuntien i Minchen, hvilken svarade honom att romerska kyrkan endast egde frihet i Amerika, kanske i England och äf-. tembergela e ministern framstälde ven i Belgien. I alla andra land hade romerska kyrkan, för att skaffa sig rättvisa, ingen annan resurs än revolutionen. Nå väl! Det var icke revolutionen, som kom, utan fransk-tyska kriget af 1870. Jag har positiva bevis, att kriget af 1870 inspirerades af Rom; det var kriget, som så brådstörtadt kom konciliet att sluta. Jag vet af säker källa, att k ar Napoleon leddes till kriget helt och hållet mot sin vilja genom de jesuitiska inflytelser, som omsnärjde att han kämpade så mycket han dessa inflytelser; slöt sig för fred; att han vidhöll i en half timme, och att hans vilj hans hof; kunde mot att han i elfte timmen beitt beslut a slutligen blef dominerad af personer, som representerade Roms inflytande. Dessa förklaringar äro mycket intressanta, men Bismarck gör orätt uti att tro att de äro afslöjanden. De, som i Frankrike och Europa äro en smula au courant med händelserna, veta mycket väl på hvilken ansvaret för det olyckliga krig, som har kastat oss i stoftet, återfaller. Man vet myc-. ket väl, att den dag, då depeschen, som tillnagaf att den tyske kandidaten till Spaniens krona trädt tillbaka, ansågs