Aftonbladet – 14 december 1874, sida 2

ord låg hela framtiden tolkad. Men ännu en sak återstod kanske den svåraste af alla — innan Mary tillhörde honom för alltid. Hvad det var, sade hon honom, liksom hon bade sagt det åt sig sjelf, mildt men bestämdt. Cyril rodnade af blygsel. Icke nu, min älskade; låt oss glömma hvad som för alltid är förbi. Ja, Cyril, det vilja vi göra; men om vi någonsin skola bli lyckliga till sammans, mäste alt vara klart och uppenbaradt mellan 0s8. Men du skall upphöra att älska mig, du skall förakta, kanske hata mig.. Nej, hvad hälst det mkå vara, kan det icke verka någon skilsmässa. Hon hade sagt detta redan förut till sig sjelf, och de enkla orden hade blifvit en fast föresats. Då hade hon gråtit, men nu kunde hon le, och hennes leende återgaf Cyril mod. Han meddelade henne i få ord alt. Mary sammanknäppte händerna i sitt knä och lyssnade med till hälften bortvändtansigte på hans bekännelse. Det förekom henne förfärligt att höra omtalas så mycken syuadfull, olaglig kärlek, så mycken förtviflan. Mary, som uppfostrats bland hederliga, lugna hvardagsmenniskor, kunde ej annat än gripas af fara och afsky vid en sådan skildring af brott, förtviflan och försök till sjeltmord; men hon åhörde honom med styrka och törstod honom bättre än förut, Storheten af hans synd och af hans ånger ingaf henne en viss aktning; väl kunde bon klandra, men aldrig missakta honom vidare. Hans ord, då bekännelsen var slutad, tröstade henne mycket: Doktor Cameron sade mig att ett tif, som på ett så underbart vis räddats, vore