Aftonbladet – 14 december 1874, sida 2

Article Image
en i de partier, han får på sin lott. Sålana melodier, som t. ex. Masaniellos, uppenbara hos honom den hängifne entusiasten, vars föredrag, om man än ur speciella synpunkter skulle kunna anmärka något dermot, likväl ovilkorligen tränger till hjertat. Telramunds parti är för en artist af detta skaplynne ingenting mindre än tacksamt. Dramat låter honom alt jämt ledas af en i let onda honom öfverlägsen qvinna och stänligt misslyckas i utförandet af hennes planer (hvilket nog är förlåtligt, då han har utt kämpa mot en osårbar motståndare), och sitt musikaliska uppträdande växlar han om mellan episkt lugn och konvulsiviska kraftutbrott. Här finnas icke häller de härliga melodier, som så rikt smycka Lohenrrins och Elsas sångrol. Icke dess mindre lyckades hr Lundqvist lösa sin uppgift med synnerlig förtjenst. Första aktens recitativ blef, om vi undantaga någon oro i berättelsens början, fint och nyansrikt deklameradt, och i andra akten var sångarens patos så sann och okonstlad som möjligt, likasom hans kraftfulla stämma här ofta nog gjorde förträffligt intryck. Hvad maskeringen beträffar, hade skådespelaren alt för tydligt bemödat sig att genom romantisk hemskhet åstadkomma en motsats af sin egen apparition. Tvekampen mellan Telramund och Lohengrin är visserligen en händelse, hvars atgång är på förhand gifven, men kunde dock göras något mer illusoriskt. Hr Ohlson hade nu öfvertagit utroparens rol och lät med korrekthet och kraft höra de kungörelser, partituret gifver honom att framsjunga. Hr Arnoldson och fru Stenhammar gåfvo operans sköna erotiska partier med den beundransvärda talang, som från början så mäktigt bidragit till det helas stora framgång inför stockholmspubliken. Den ädla uppfattningen och framställningen af Lohengrin är utan tvifvel en bland hr Arnoldsons mest betydande triumfer, och om fru Stenhammars Elsa under stundom förefaller väl färglös och öfversinlig, är detta icke artistens skuld, utan kompositörens, som med bennes parti snarare skildrat en drömbild än en karakter. E. B.

14 december 1874, sida 2

Thumbnail