Aftonbladet – 14 december 1874, sida 2

MUSIK. Fredagens representation å Stora teatern var, såsom en offentlig hedersgärd åt Louise Michaeli, egnad att af vårt musikaliska samhälle omfattas med det varmaste intresse. Ämnet — Wagners Lohengrin — är visserligen icke ett bland dem, hvilka omedelbart erinra om den fräjdade konstnärinnans uppträdanden; men denna operas egendomliga betydelse, dess många afvikelser från de begrepp om skönhet, man sedan länge varit van att skatta högst inom tonkonsten, voro dock af den art att så starkt som möjligt belysa minnena från den långa och ärofulla period, då fru Michaeli var den lyriska scenens främsta mästarinna och då hennes oförlikneliga stämma utdelade sådana musikaliska skatter, hvilkas första och sista uppgift är att förtjusa. Om förlusten af en artist sådan som fru Michaeli åstadkommer åtskilliga indragningar i repertoaren, om specielt den stora operan med den stora sångerskan lemnar vår scen för att blott mer undantagsvis der återuppträda, kunna dessa förhållanden öfver hennes konstnärliga verksamhet endast sprida en alt ljusare dager, och påminnelserna om hvad vi förlorat skola åtminstone gifva oss en klar uppfattning af hvad vi egt. Operans rolfördelning företedde det nya, att hr Lundqvist nu för första gången uppträdde i Telramunds parti. Om vi ej is uppfattat honom, eger denne sångare sin styrka i den friskhet och innerlighet, hvarmed han uppbär särskildt dye Iriska momen