Aftonbladet – 14 december 1874, sida 2

. IDalelfven, hvars passerande vid Elfkarleby tagit i anspråk det betydligaste konstarbeSTOCKHOLM den 14 Dec. Då man för några veckor sedan firade den östra stambanans fullbordan, yttrade chefen för civildepartementet, att innevarande år hade varit rikt på afslutningar af stora verk, sådana som det, hvilket då invigdes, och att flere dylika ännu förestode. En af de afslutningar, på hvilka då hänsyftades, har i dag försiggått. Upsala— Gefle järnväg har blifvit högtidligen invigd. Under de bittra fäjderna om lämpligaste sträckningen för statens norra stambana, förda innan man ännu tänkte sig möjligheten att den enskilda företagsamheten skulle kunna hos oss åstadkomma järnvägar af den utsträckning, som de, hvilka nu, den ena efter den andra, färdigbyggas, sökte en gång friherre Louis De Geer mäkla fred mellan de stridiga intressena genom uttalandet af den tanken, att landet norr om Mälaren hade en alt för stor bredd för att kunna finna sig tillfredsstäldt af en enda järnväg. Enligt hans åsigt borde derför två sådana byggas: den ena rakt i norr, mot Gefle eller Margretehill; den andra åt vester, genom södra delen af Vestmanland. Man lyssnade dock icke till detta bemedlingsförslag, utan beslöt sig för den midt emellan frih. De Geers linier framgående BSala-banan. Till hvad gagn och fördel detta må varda för statens stambanor, såsom ekonomisk affär betraktade, derom väntar man ännu erfarenhetens domslut; men att de båda linier, som af frih. De Geer förordades, voro för de orter, som de skulle genomskära och sammanknyta, af verkligt behof påkallade samt att påståendet, attlandet norr om Mälaren icke var betjenadt af blott en järnväg var riktigt, derom torde man ega fullgiltigt vitnesbörd i det förhållandet, att af de nyssnämnda två linierna den ena, åstadkommen genom enskild företagsamhet, nu redan blifvit fullbordad och invigd, samt att den andra, bragt till stånd under namn af Stockholm—V esterås-— Bergslagens järnväg, väl ännu har åtskilliga vanskligheter att bekämpa, men dock fortskridit, äfven den, så långt, att dess slutliga fullbordan på ett eller annat sätt endast kan vara en tidsfråga. Den i dag invigda Upsala—Geflebanan är det största hittills fullbordade enskilda järnvägsföretag i landet. Sjelfva hufvudlinien har en längd af 10,6 mil, och med de båda bibanorna till Dannemora och Söderfors mäter hela järnvägen 12,2 mil. Den bygd,som genomskäres af denna bana, är väl utan all fråga en af de tidigast odlade i vårt land. Banan framgår i sjelfva hjertat af de gamla Folklanden, hvilkas åkertegar odlades och hvilkas berg brötos redan i tider, som förlora sig i sagoålderns natt. De ha således, dessa trakter, för mycket länge sedan blifvit hvad de kunde blifva och gifvit hvad de kunde gifva, då de bearbetats med de hjelpmedel, som hittills stått deras bebyggare till buds. Nu anbringas äfven der den nya tidens mäktiga häfstänger, ångkraften och järnspåret, och helt visst skall med deras bistånd den urgamla bygden gå till mötes ett föryngradt lif och en ny, kraftig utveckling. Det är endast på den jämförelsevis korta sträckan till Gamla Upsala och ett stycke der bortom, som den nyanlagda banan framgår på den rika och bördiga Upsala-slätten. Till sin hufvudsakliga sträckning genomskär hon det vestra och norra Uplands skogsbygder och bergslager, och hon är således väsentligen att betrakta såsom en af dessa bergslagsbanor, af hvilka man hoppas, efter hvad vi tro med skäl, så mycket för vår järnhandterings utveckling. Det järn, hvars förarbetande och bringande i verldsmarknaden hon skall underlätta, åtnjuter der redan förut ett stort anseende. Det är det verldsberömda Dannemora-järnet. Genom lättad tillgång till kol för tillverkningens utvidgning och genom erbjudandet af billigare forsling af malmen till masugnarne, af tackjärnet till bruken och af den färdiga varan till sjöhamnarne, skall banan utan tvifvel oberäkneligt höja de redan nu så dyrbara bergverkens värde och dermed äfven nationalvälmågan. Tills vidare blir hon ock den enda, och hon kommer städse att förblifva den ginaste järnbaneförbindelsen mellan hufvudstaden och de norra landskapen; och om äfven i en framtid, till följd af statsbanans fortsättning mot norr från Storvik, hon icke kommer att blifva stråkvägen för det öfre Norrlands samfärdsel med mellersta och södra Sverige, så blir hon fortfarande den kortaste och naturligaste förbindelsevägen mellan de båda vigtiga handelsplatserna Stockholm och Gefle, om hvilI kas lifliga samfärdsel den städse ökade ångI båtstrafiken dem emellan nogsamt bär vitne. Denna banas invigning och dess upplåtande åt den allmänna samfärdseln torde således vara att betrakta såsom en betydelsefull och glädjande tilldragelse icke blott för hennes egare och de orter, hvilka af henne beröras, utan jämväl för hela landet. Den första stationen å den nya banan, från Upsala räknadt, är vid det minnesrika Gamla Upsala, vid foten af de berömda Kungshögarne, hvilka väl hädanefter ännu mera än förr blifva en vallfartsort för dem, hvilka vörda vår forntid och värdera dess minnesmärken. Afståndet dit från Upsala är endast Oy mil. Omkring tre qvart (rätteligen 0,8) mil längre bort ligger Storvreta station, och man är der redan inne i skogsbygden. Banan, som hittills och ännu vidare till Vattholma bruk, der den tredje stationen är belägen, gått öster om Fyrisån, öfverskrider vid Vattholma detta vattendrag på en bro af 150 fots längd, bildad af 5 stycken 30-fots spann. Det är den första af de många och till en del ansenliga broar lJoch viadukter, som förekomma på denna bana. I närheten af Vattholma ligger det bekanta Bjelkeoch Brahegodset Salsta hvars slott ännu är rikt på samlingar från vår storhetsperiod under 1600-talet, ehuru en betydlig del af hvad som förvarats der, numera blifvit förflyttad till Skokloster. Följerså i ordningen statiohen Vendel, inom socknen af samma namn och derefter Örbyhus, i närheten af det minnesrika herresätet af samma namn, Derifrån utgår den 0,8 mil långa bibanan till Dannemora, å hvilken förekommer en bro om 60 fots längd, delad i 2 spann om 30 fot hvardera. Hufvudbanan passerar vid Libbarbo något norr om Örbyhus på ett 25 fots brospann öfver Vendels-ån, under dess lopp mellan Tegelsmoraoch Vendelssjöarne. Samma vattendrag, ännu högre upp under dess lopp, passeras å nyo vid Tobo, närmaste stationen efter Örbyhus, likaledes på ett 25 fots brospann. Ett mera betydande vattendrag, Tierps-ån, möter härnäst. Det har blifvit öfvergånget på en 90 fots bro, delad i tre spann. Vattendelaren mellan Mälaren och Bottniska viken är nu passerad, ty Tierpsån bildar, såsom man torde erinra sig, Temnarens aflopp åt hafvet. Alla öfriga vattendrag, som härefter passeras, löpa också norr eller öster ut mot hafvet. Det väldigaste af dem alla är naturligtvis tet under anläggningen. Den för ändami