Aftonbladet – 14 december 1874, sida 2

sin skulle bry dig om en dig så ovärdig man som jag. Du är sjelf ädel, och blott en ädel man är dig värd. Men en gång var jag dig dock kär; säg att jag var det i vår barndom, älskade Mary, att jag icke bedragit mig häruti. Kanske om jag i vår första ungdom hade bedt dig bli min hustru... Hennes uträckta händer häjdade honom. Nej, nej, tala icke härom; det är nu alt sammans förbi; det kunde icke hjelpas; det var hvarken ditt eller mitt fel och det sade jag äfven din mor. Vid dessa hennes ord, uttalade fort och nästan orammanhängande, uppgick ett ljus för Cyril. Han hade med hvad han yttrat endast menat syskonkärlek, en lugn och sansad känsla, sådan som han sjelf ända tills nu känt för hense, Nu: för första gången anade han hennes hjertas hemlighet, och som ett sista hopp fasthöll han denna tanke. Du älskade mig, Mary; du har en gång älskat mig. Ack, hur förblindad jag har varit! Hon vände sig emot honom med en rörelsa af otålighet. j Tyst! Tala ej sådan dårskap. Äfven om du vetat, att jag brydde mig om dig då, eknulle du ej ändå brytt dig det ringaste mer om mig. Du må göra det nu, jag tror att du gör det, men om icke bekymmer kommit, skulle du aldrig haft en tanke på mig. Jag har alltid haft dig kär, Mary. Ja, sum en syster, ingenting annat. Det var icke roligt, då jag först fann att så var; jag hade tagit alla dina dåraktiga ord för allvar, derför att jag sjelt hade allvar i hvad jag kände. Jag kunde ej föreställa mig annat, än att du älskade mig, derför att jag älekade dig så innerligt. Jag