Aftonbladet – 11 december 1874, sida 2

Franska nationalförsamlingens sammanträde i lördags, då debatten om universitetsundervisningen afslöts, var ganska stormigt. Vid mötets början tillkännagafs, att motionens upphofsman, grefve Jaubert, hade aflidit. Sedan presidenten yttrat nägra loford om den aflidre, som var arbetsminister under Thiers 1840, började debatten. Den förste talaren var Chevandier af rena venstern, hvilken, likasom Challemel-Lacour, framhöll, att blott kyrkan skulle genom motionen bli i stånd att upprätta universitet och att ett förslag, som förkastades af senaten under kejsardömet, icka vore mindre farligt nu. Anförande hr de Camonts förklariög, att han skulle förekomma spridandet af farliga läror, jämförde han den ynsest, som regeringen egnade de katolska föreningarna med undertryckandet af Ligue de V Enseignement, Literära sällskapet i Libourne och Socigt des Secours mutiuels, hvad det sist nämnda angår under förevändning att det bestod af män af alla partier och sysselsatte sig med politik. Rättigheten att förläna bt lärde värdigheter, äfven om den nu reserverades, skulle srart komisa i presterneg våld, ty om man gåfve dem en tum, tillskansade de sig ex aln. Han anförde Belgien och Förenta Staterna som att bevis, att en mängd universitet icke vore fördel aktiga, och han bad Gud bevara Frankrike för katolicismens inträngande på vetenskaskapens område, ett inträngande, som förledt till Galileis förföljande. Han anförde Charles Roberts förklaring i regeringens namn under kejsardömet: att om presterskapet vuane rättighet att undervisa, skulle det snart begära afskaffandet afall anti-katolsk undervisning. Kyrkan;som Montalembert sade, år drottning eller intet. Han uppmanade kyrkan att åtnöja sig: med själarnes vård. Monseignour Dupanloup beklagade, att hr Challemel-Lacour i sitt tal föregående dag hade afvikit från ämnet genom att framställa det katolska presterskapet som sitt lands fiender, utsående tvedrägt i det inre och uppväckande fördomar mot Frankrike i utlanået. Han hade talat om dem på samma sätt, som man talade om dem 1793. Högern applåderade dessa ord, under det venstern högljudt protesterade. Jules Simon tillvitade biskopen öfverdrift, och hr de Pressens utropade: Ni vill att vi skola votera mot en motion, hvilken viiprincipen gilla Grefve de Buassegnier svarade: Voteren emot den; vi begära ingenting bättre. Monseigneur Dupanloup medgaf, att han talat med stränghet om revolutionisterne, men han anmärkte, till ursäkt för slna skarpa yttranden, att presterskapet begagnade en drägt, som utsatte det för pöbelnea väldsamhet. Han hade dock den trösten, att i händelse at en lycklig revolution skulle upprorsmännen taga honom för ChallemelLacour elier tvärtom, Efter ett stormigt uppträde, som presidenten med möda lyckades lugna, fortsatte Dupanloup och tillvitade åe liberale att vara rädda för friheten, att frukta att täfla med presterskapet i undervisning samt att misströsta om attega familjefädernas förtrosnds. I Belgien, anmärkte han, täflade ett katolskt universitet lyckligt med tre andra universitet, och om grefve Felix de Merode vore närvarande, skulle han kalla motståndarne icke liberaux utan liberåtres, likasom man kallar en lättsinnig moder icke mere utan maråtre,. Med afseende på syllabus förkla rar han, att yttersta venstern icke förstår dess värde eller syfte och att han, då för tio år sedan utgifvaren af den mest literära tidning i Frankrike lät öfversätta den, upptäckte 73 fel i öfversättningen. Äfven hr Challemel Lacour hade miasförstått den, emedan han icke kunde öfversätta den. Det vore ett teologiskt dokument, och teologien, likasom hvarje annan vetenskap, hade sin egen terminologi. Likasom han sjelf här om dagen var nära att taga ett läkemedel för gift, hade folk ansett läkemedlet i syllabus för gift. Han förklarade, att hans tolkning af syllabus blifvit gillad af påfven och af 600 biskopar. Han förklarade, att syllabus icke ogillade de moderna institutionerna, och uppläste ett utdrag, som skulle bevisa detta. Han förklarade att katolicismen icke satte samhället i fara, ntan att det vore den växande ateismen och materialismen, som gjorde det, och uppläste ett utdrag ur en revolutionär tidning af 1871,i hvilken sades att Parisrevolutionen vore ateistisk. Ett stormigt upptr de följde nu åter. Man fordrade att få veta namnet på tidningen. Dupanloup förklarade, att han icke ville säga det offentligt, men enskildt. Hr de Laeretelle utbrast: Vi kunna ej tillåta att man anklagar oss för ateism, och hr Gambetta påstod att intet parti skulle behöfva taga åt sig beskyllningar på grund af ett dylikt dokument, om hvilket man icke visste, hvarifrån det härledde sig. Presidsnten åter sade, ätt biskopen med detta ej velat anklaga något i församlingen re presenteradt parti och, hotade att befalla de kring talarstolen samlade. deputeradena. att återtaga sina platser, om de ej upphörde att afbryta talaren. Man fortfor emellertid att ropa på att få veta tidningens namn, sägande att landet fordrade att underrättas härom. Presidenten förklarade att han skulle till ordning kalla dem, som afbröto talaren. Hr Gambetta frågade; Sont cela des proced6s dargumentation? hvarpå grefve Resseguier, vändande sig mot venstern, utropade: Fusiller les archeveques; Cest un procedå, sans doute, Gambetta svarade, att högern icke skulle tycka om att få dylika frågor framstälda till sig. Presidenten sade sig skola kalla hr Gambetta till ordning, om han fortfore att afbrytå. Så snart tystnad inträdt, sade monseignsur Dupanloup, att han skulle kunna citera andra källor, som skulle göra hans opponenter ännu mera bestörta, och tillade att i teser, som diskuterats i V:Ecole de mådecine, hade viljans frihet och alt slags moraliskt ansvar blifvit förnekade och att den satsen der drifvits, att i rättegångar rörande mord vore brottslingarne ej mördare, men väl de domare, som dömde dem till döden, Å nyo började man ropa på att få veta namn, hvarpå talarea erbjöd sig att låna den i fråga varande tesen åt hvarje deputerad, som önskade läsa den. Presidenten ringde ihål lande i sin klocka, sägande att den fria yttranderätten förfördelades genom slika rop, och att citationer ofta gjordes, utan att man anförde källan. Hr de la Borderie, tillhörande högra cen tern, uppmanade de radikale att en gång för alla desavouera kommunen. Hr Tolaia förklarade att det reptblikanska partiet blifvit skymfadt, men presidenten sade att biskopen var i sin fulla rätt, då han sagt att dessa grundsatser. omfattades af dem, som visat att de till och med praktiskt velat genomföra dem. Då tystnaden någorlunda blifvit återstäld, sade megr Dupan-!u HO My mom e MM BB C ff kl OL RR MB OL ML ht a et KE DR 1 er 0 DO ET Ö AMD 4 TO Kf SO