Aftonbladet – 10 december 1874, sida 2

hade kommit och Cyril skulle bli så plågad och tröttad. Hon steg häftigt upp och skyndade ned för trappan, fast besluten att, trots alla försök att öfverraska, hälla de anfallande på afstånd, men hon kom för sent, enligt hvad frasandet af en sidenklädnping och glada röster sade henne, då hon stod utanför dörren till förmaket. Intet annat återstod således än att i tysthet göra ett återtåg. Under tiden hade Miriam, glad, vacker och blomstrande som alltid, blott något fetare och elegantare, sväfvat in i rummet, åtföljd af kaptener, båda helsande på Cyril med en stormands och glädtig hjertlighet, som, ehuru tröttande, med ens gjorde Cyril obesvärad. Han fann åtminstone, att de voro. hans vänner, och detta var alltid en tröst. Sklanda tagen med storm kände han sin fruktan för alla hänsyftningar på det förflutna oförmärkt försvinna, och då Charles Hartwell började påminna om gamla tvistämnen, upptåg och nöjen, vaknade Cyrils intresse för dem, och snart skrattade han lika hjertligt, om äfven ej fullt så högljudt, som den ännu mera uppsluppne kaptenen. Mrs Hartwell å sin sida gjorde sig så förtjusande som möjligt) hon ömsom smickrade och ömsom baunade Cyril, tills han blef nästan förbryllad. I stället för att, som Mary, sitta helt stilla och lugn, var hon i beständig rörelse, och den dyrbara sidenklädningen frasade och släpade på golfvet; alt, hvarpå hennes bruna, tindrande ögon kastade en blick, gat henne ämne för ett infall. Slutligen sjönk mrs Hartwell ned i en stol och frågade hastigt: Hvar är mrs Thornton? Är hon utgången? Får jag icke se henne? Det skulle jag mycköt önska.