Aftonbladet – 10 december 1874, sida 2

Tidningsöfversigt. Vetenskapsakademiens i Berlin ständige se kreterare, professor Emil du Bois Reymond har ej länge sedan afhandlat frågan om en akadenii för tyska språket iett numera af trycket utgifvet föredrag, som föranledt en uppsats i Samtiden, ur hvilken vi tillåta 088 att meddela nedanstående utdrag. Et ter att ha talat om den sorgfälliga omvårdnad, för hvilken engelskan och franskan äro föremål, fortsäster förf. i Samtiden sålanda: Till alt hvad som nyss blifvit sagdt om språkets enhet och regelrätthet hos engelsmän och fransmän, företer Tyskland raka motsatsen. Sjelfva rättskrifningen, ehuru icke så redlös som den svenska, är ganska förvirrad, och hvarje försök att gifva den enhet har hittills strandat. Jakobs Grimms reformförsök var förmodligen alt för radikalt och har endast vunnit efterföljd af en liten lättrogen flock. Du Bois-Reymond klagar öfver att man har två sätt för skrifningen af de gångbaraste ord, två böjningsformer för de vanligaste verb, utan någon allmän regel. när det ena eller andra skall brukas. Den bristfälliga synonymiken gör det möjligt, att samma tanke utan bestämd färgskiftning kan efter be. hag uttryckas på flere sätt, och deraf har uppstått denna vårdslöshet, hvilken ådragit tyskarne förebråelsen att de sakna bestämda ut tryck för en bestämd tanke: les allemands nont pas le mot propre. De äro nöjde, när uttrycket någorlunda täcker tanken; med små tankefel äro de icke så nogräknade Det råder dessutom i uttal, ordbildning och ordfogning den största frihet: icke blott hvarje landsdel, nästan hvarje enskild tycker sig vara sin egen akademi. Hvarje svensk, som reser i Tyskland, har tillfälle att förvåna sig öfver bristen på öra bos det folk, som säges vara det mest musikaliska i verlden. Det synes såsom om de icke kunde skilja vissa närliggande vokaler eller diftonger från hvarandra, och några af deras vackraste dikter äro vanstälda af falska rimslut, såsom schön .mot sehn, och mera dylikt. Till och med från scenen, predikstolen och den politiska tribunen får man höra en dålig vokalisering, som stöter främlingen. Grimm klagar i sin förut nämnda skrift om pedanteriet i tyska språket, att man skrifver samma ljud på olika sätt, så att till exempel vokalens förlängning än utmärkes genom dess fördubbling, än genom ett efter skrifvet h och så vidare. Det kan ställas ifråga, om: icke en egen olycklig tysk pedantismus i decta afseende fört den store språkforskaren utöfver skönhetslinien och gifvit dåliga exempel; men derom vilja vi nu icke tala. Det vissa är, att tyskarne sjelfva i allmänhet visa ett djupt Ra ET g . dT SSA SSV nn, rn