Aftonbladet – 10 december 1874, sida 2

————— — usmsvoooav liknöje för dessa saker, om de icke rent af fö. redraga regellösheten framför ett helsosamt tvång. Dn Bois-Reymond gör här en fin anmärkning: Ju skarpare, säger han, det eljest godtycklig a är bestämdt genom fasta regler, med så mycket större säkerhet rör sig den, som en gång fatta dem, och kan vända sin uppmärksamhet åt vig. tigare saker. De tyska böckerna äro liksom de svenska fulla af tryckfel, hvilka i franska och engelska arbeten nästan äro oerhörda och anses ovilkorligen oförlåtliga; det kommer deraf, att: den tyske eller svenske sättaren måste järate sin egen grammatika och ortografi äfven afva den sjelfsvåidiga författarens i hufvudet. Hand i hand med likgiltigheten för den formella sidan af språket går hos tyskarne föraktet för stilens vård. Ordet stil tages här naturligtvis endast i betydelsen af dess grandläggande egenskaper. hvilka hvar och en med något mått af naturlig begåfning kan tillegna sig genom uppfostran. Man kan icke fordra. af hvar och en, att han skall skrifva fint, snillrikt, vältaligt och hänförande, men man kan ar hvar och en fordra, att han på sitt modersmål skall kunna klart, kort och fullständigt uttryckasin mening. e Särskildt äro de tyska naturforskarne för sitt vårdslösa framställningssätt föremål för talaren stränghet. För mängden af dem är den tanken, att man måste nedlägga någon möda på föredraget, och att en vetenskaplig afhandling kan vara ett konstverk lika väl som en novell, ett lunderligt infall. Derför att de icke kunna skilja stilens grundläggande från dess förskönande egenskaper, mena de att ett vackert språk är en himlens skänk, hvilken förgäfves eftersträfvas af den, som från början icke fått den, och som för öfrigt icke är värd att man derför gör sig synnerligt omak. -Obekymrade om den lyttre företeelsen, framträda de i nattrock inför allmänheten, och hvad som icke är mindre illa är, att allmänheten dermed visar sig belåten. Ja, de tyckas göra sig en ära af att sätta sig öfver det yttre skicket, liksom om sanningen lede af en angenäm form, och liksom icke sträng uppmärksamhet på framställningen vore dem säkraste vägen att upptäcka fel och luckor i bevisföringen. Ju hastigare den vetenskapliga proäuktionen numera går för sig. desto större lir den stilistiska förvirringen. Lärorikt är att se, huru den mindre griper omkring sig hos de forskare, hvilkas arbete fordrar sträng tanke, fysikerne, än hos dem, som stå längst på motsatta sidan, läkarne; särskildt drifva de senare med de främmande orden ett ofog, som licke nog kan tadlas.Vi anmärka här för egen del, att hos oss står Idet oklara, halfsanna och sluskiga i framställningen i direkt förhållande till den slafviska trohet, hvarmed en författare följer en tysk föregångare i spåren: svårast äro teologerne, dernäst väl de, som estetisera och filosofera efter hegelianska mönster. Det fins mycket utpuffade arbeten i den vägen, hvilka se ut som om de vore på svenska öfversatta af någon hamburgsk eller berlinsk profryttare och nödtorftigt öfverIsedda af någon svensk handtverksgesäll. De egentliga forskarne skrifva i vårt land bäst, derför att de tänka sjelfve och bruka språket endast såsom ett medel. Sämst skrifva de, som slagit sig. på hvad man kallar fine writing, eller, efter vårt gamla språkbruk, -vitterhet-. ty hos dem är tenken underordnad den förment vackra formen: bilder och figurer växa som ogräs på I det sunda förnuftets graf. Följande resonnement bedja vi att få lägga våra klassiskt sinnade pedagoger på hjertat. I Huru är det möjligt, säger du Bois-Reymond, att den tyska ungdomen sedan så länge förnöter lifvets dyrbaraste tid på skolbänken med studiet af de antika mönstren, men icke tager I dem till förebilder? Man lärer sig visserligen Iskrifva på latin. men icke skrifva såsom latiInarne. På sin höjd hafva vi från romarne lärt I satsens inveckling, men utan att såsom de ega de starka böjningarnas ariadnetråd, för att leda oss fram genom talets labyrinter. Deremot beI möda sig alltid fransmän och engelsmän, öfver hvilkas humanistiska studier våra elementarlärare rynka på näsan, att låta de gamles stilisti:Iska fullkomligheter så mycket som möjligt åter -l upplefva i sina egna språk. Såsom bekant, säI ger du Bois-Reymond, är också antalet af per;I soner, som på äldre år sysselsätta sig med läsning af klassiska författare, långt mindre i I Tyskland än i England. Månne det ej kommer I deraf, att man i glosan och ändelsen ser alt för mycket bildande kraft och dervid up; ehåller sig så länge, att man aldrig kommer fram till innehållet? Vi hade här i Sverige förr i verlIden ett slags klassisk bildning, men det var innan vi började införskrifva våra latinska gram: matikor från Tyskland, utan i stället författade I dem sjelfva. Det är en stor olägenhet att nödgas lära många främmande språk, hvilken vi hafva i ännu höTe grad än tyskarne, efter som vi äfven måste lära deras språk, utom alla de andra, som höra till vår och deras skolbildning. Den stora plats, -.lsom den abstrakta spekulationen intager i det tyska tankelifvet, har dock kanske mer än alt annat varit ogynsam för språkets sunda utveckling; tyskarne hafva vant sig att låta såsom ldjupsinnig vishet bjuda sig det oredigt tänkta, det löst sammanhängande och stundom ett unslder en orakelmässig dunkelhet doldt non :Isens. Denna vana har hos dem stadgat det ;llyte, som af naturen är dem medfödt, att icke :lutarbeta sina tankar till fuil skärpa, utan låta sig nöja med någonting halft ditåt. Denna sömInighet i tanken skulle kunna vara på visst sätt poetisk, såsom ett af Turners sjöstycken eller vår Fablcrantz landskapstaflor, och huru hafva ej våra gamla smaklärare fosforisterne inbillat oss, att det klart förnumna och tänkta endast är den råa jordiska prosan, medan den himmelska visheten kläder sig i konturlösa molnmantlar! Men olyckligtvis är formen. hvari denna svamliga gudavishet kläder sig, vanligen så hård, skroflig och gnisslande, att den jagar alt det mystiska behaget af den skymningslika aningen hufvudstupa på flykten. Sr i utvudsaken i all läkeåtgärd är en riktig dia08; i det ögonblick sjukdomen är fullt känd, är en till hälften botad. Först och främst är det altså nödvändigt att hvar och en gör sig sjelf klart, om hans lands språk i tal och skrift behandlas såsom det bör, eller om vi i båda afseendena råkat in på afvägar, från hvilka det är af vigt att vi snart försöka återvända. Vi tala här alls icke om rättskrifningen: det är ett kapitel för sig, och, ehuru icke utan sin stora vigt, ock endast yttersidan af den sak, vi här hafva dför ögonen. Hvad du Bois-Reymond säger om misshandlingen at det tyska språket är en speIgel, i hvilken vi här i norden kanske fiordg väl att närmare betrakta oss. Intresset af en sådan Åsjelfbeskådning minskas icke af den omständigTheten, att våra statsmakter nyss beslutit en revelution i den offentliga uppfostran, hvarigenom man kan säga att hela den första själsdaningen kommer att hvila på en treårig innötning af ett språk och en literatur, hos hvilka en så fin kännare deraf, som du Bois-Reymond, utpekat sådana mörka och vanställande fläckar. Eller är det kanske all ting väl bestäldt, och brukas vårt modersmål i tal som i skrift på ett Fådant sätt, som detta klangfulla, böjliga och urs rangligt klara språk har rätt att fordra? Du ois-Reymond klagar öfver sina landsmäns brist på öra för missljudande vokalsammanstötningar, lfalska rim, hårda konsonantförbindelser, och framför alt deras undfallenhet för felaktiga tankeslut samt för grumligt uttryckta föreställningar. Vi skulle undra, om det har si så särdeles mycket bättre i den stora massa af tryckta saker, som årligen vilja gälla för den svenska literaturens tillväxt. Vi tala icke om den periodiska: vi veta af egen smärtsam erfarenhet, huru svårt det är att tänka och skrifva korrekt under ögonen på den oskyldiga, men fruktansvärda lilla varelse, som kallas printers devil. Men om den allmänna smaken vore bättre uppfostrad, skulle äfven publicisten känna det välgörande tvånget af strängare fordringar i bestämdhet och språkriktighet. Det skulle då icke gå an — Dksom vi icke tro att det går an i något annat civiliseradt land — att dag efter dag säga om en person, att -han pålagts en förrättning-, eller att shan bibringats en öfvertygelse-, och äfven den anspråkslösaste läsare skulle icke tillåta, att man bjöde honom ordformer och satsfogningar, för hvilka den yngste skolgosse blir tillrättavisad. Det är allmänt bekant, att ingen nation talar sitt språk så slarfvigt som den svenska: ingenstädes stå talspråkets former i en så skriande afvikelse från skriftspråkets. Så länge dessa motsägelser icke äro undanröjda och en någorlunda skaplig öfverensstämmelse tillvägabragt mellan båda, är det nästan omöjligt, att ett fint språksinne skulle