Aftonbladet – 10 december 1874, sida 2

meddelanden; väl yttrade Cyril sig aldrig om de sånast flydda åren, deremot talade han numera ibland om framtiden, mer eller mindre förhoppningsfullt, beroende af den sinnesstämning, hvari han befann sig. Ätven började han synbart iptressera sig för sitt tillfrisknande, och då Mary gladt talade derom, log Cyril, synbart belåten, och svarade med nästan feberaktig ifver: Ja, ja, nu känner jag mig friskare, och ju förr jag blir riktigt stark, dess bättre. Jag längtar att å nyo komma i verksamhet, att med själ oeh hjerta kunna tjena Gud och menniskor, ty doktor Cameron har sagt mig att detta är det samma; men dertill behöfver jag så mycken styrka både till kropp och själ, och ännu är jag så eländigt svag ! Sörj icke för det, kära Cyril, inföll Mary, som ej ville att han skulie försjunka i några dystra tankar, Du kan ej bli alldeles frisk på en dag, men fortfar du på detta vis, blir du snart lika stafk som förut. Lika stark! Ack nej, Mary, starkare och bättre, annars blir jag icke mycket värd. Na var det Cyril, som ofta med märkbart intresse framkallade tanken på deras flydda barndom, än med ett leende, än med en sock, Mary tycktes deremot hafva glömt den, ty alärig talade hon i detta ämne. Cyril fortfor att återvinna helsa, och i samma män som hans tankekraft stärktes och den varma känslighet, som låg i bans natur, åter vaknade, upphörde han att betrakta Mary som sin sjuksköterka, för att i stället anse hennes sällskap som en stor lycka. Hvad skulle han varit utan henne? Hennes inflytande öfver honom var endast välgörande; i stället för att uppelda hans alt för starka inbillningskraft, skänkte hon henom lugn och styrka. Han kunde tänka bättre, skrifva bäftre; han fann sig med ett