Aftonbladet – 10 december 1874, sida 2

STOCKHOLM den 10 Dec. Den 4 dennes fortsattes i franska nationalförsamlingen debatten om universitetsundervisningen. Hufvudtalaren denna dag var biskop Dupanloup. Han angrep häftigt hr Berts förslag, emedan det lemnade ät den allmänna lagen att straffa omoraliska eller olagliga läror och emedan det anförtrodde åt studenternes sunda förnuft att undfly framställarne af galna teorier. Han förkla rade detta för en afskyvärd sofism och erkände öppet att den undervisningsfrihet, han äskade, vida skilde sig från hr Berts, Han afskydde den tanken att utsätta värn lösa ynglingar för dylika frestelser, anförande: Maxima debetur pueris reverentia, Han anförde åtskilliga auktoriteter till stöd derför, att centralisation och monopol vore orsaken till den högre undervisningens förfall, och att frihet vora enda botemedlet. Han medgat, att några af professorerae vid de fria universiteten kande komma att blifva prester, och utropade ironiskt: Hvilken olycka, om de undervisa väl!s Han uppräknade en mängd prester, som utmärkt sig på vetenskapens och literatursns områden. Han förnekade, att man ville ersätta ett monopol med ett anvat, och påstod, att man endast ville åstadkomma en undervisning genom täflan. Kyrkan, sade han — grund läggerskan at tjugutre oberoende universi tet i Frankrike — hade alitid yrkat på undervisningens frihet, hvilken existerade under Vancien regime, och icke, sösom hr Bert påstod, skapades af konventet. Han fram. höll specielt vigten för ett demokratiskt samhälle att odla de högre studierna och att upprätthälla intelligensens fana; ty ju vi dare samhällets bas är, dess nödvändigare är det att icke toppen kommer för lågt. Han framhöll den mängd usiversitet, som finnas i Storbritannien, Balgien och Tyskland, likasom det stora antal, som fans i Kyrkostaten under dess så svart bakdan tade regering. En vän af flitiga, eburu icke af upproriska ynglingar, beklagade han de: ringa antalet studenter, äfven vid sådana fa kulteter, der professorer funnes, och hoppa des att frihet och täflan skulle återtända den kunskapens fackla, som revolutionen släckt. Han framhöll, att allas ansträvg ningar fordrades, att det enskilda bemödandet skulle komma statens till hjelp och att slla rättsinnade män borde bidraga till ett verk, hvilket Gud skulle välsigaa genom Frankrikes återuppständelse och lyckliga framtid. Hr Challemel-Lacour fasthöll dervid, att ehuru rättigheten till fri undervisning, så som det skulle se ut åtminstone, finge åtnjutas af alla, så vore kyrkan den enda, som kande erhålla fördel deraf. I ettland, som vore underkastadt trycket af repreasiva lagar och stode under en regering, som, ef ter hvad det syntes, vore besluten att undergräfva all frihet samt hålla medborgar ne i ett slags isoleringstillstånd, kunde ej några lekmannpaskolor hafva någon vinst a: denna frihet. Den enda föreniag, som kunde utöfva denna frihet, vore kyrkan — fri, rik, mäktig, men aldrig nöjd, och mzgr Du panloups ifriga understöd af förslaget visade just detta. Utan tvifvel väntade man på att Guldåldern skulle återkomma, då man skulle få en kyrka, en tro och ett dop, mer resultatet torde blifva ett vidgande af klyftan och skapande af två oförsonliga sekter; hvaremot föreningen af medelklasserna utgjorde ett lands styrka, och just deras delniog vore farlig för samhället. Han hyste ej fruktan för, att vetenskspen eller till och med historien skulle taga allvarsam skada genom en sekterisk anstrykning, men han gick icke in på att uuga män, som vore bestämda för åe lärda yrkena och för domarevärf, blefve isolerade från samhällslifvets inflytelser, hvarigenom de skulle blifva ifrare och apostlar. En sådan krigaretrupp skulle, långt ifrån att eröfra verlden, stärka antagonismen och kanske framkalla allmän villervalla. Presterne frånsade sig sannerligen ieke nägra planer på att erhålla wedborgerliga rättigheter eller någon tanke att återvinna sitt forna välde, men i sina böcker och tidningar förde de ett bittert krig mot den franska revolutionens grundsatser, hvilka, såsom mesgr Dupanloup hade erkänt, fördömdes af Syllabus. Icke blott i Tyskland och Italien påginge en strid mellan katolicismen och lekmannaverlden, utan äfven i England, der Gladstone höjt ett väckelserop. Vore det klokt af Frankrike, af ett besegradt folk, hvars oberoende ännu icke vore tryggadt knot från högern), att blifva utposten för en: katolsk restauration? Laboulaye sökte att lugna jäsningen, bestred att man skulle förvandla motionen till ett slagfält för kyrkan och den fria tanken, och han hänvisade till Ecole des sciences politiques i Paris och till hr de Pressenss klasser för att visa, att denna frihet icke skulle komma att inskränkas till ett parti. i; Syllabus hade icke hindrat de belgiska katolikerna att vara lika liberala som an dra. Hvad angår Frankrikes hållning mot Tyskland, var det ett vädjande till återhållsamhet och tystnad, hvars upphofsmän icke