Aftonbladet – 9 december 1874, sida 2

ch frånstötande än hedendomens. Emellerid började medeltiden lida mot sitt slut, n ny tid var i annalkande; — då stryker ler plötsligt som ett friskt luftdrag genom Ivalm och dimma; det fläktar kring den inkna munkcellen, ljus och värme tränga n i konstnärens arbetsrum, intet oålingamråde lemnas oberördt af den nya tidens ifgifvandesieflytande. Det är antikens påyttfödelse, vetenskapernas uppståndelse som börjar, kort sagdt det tidehvarf, som i konstens och den allmänna kulturens hitoria fått namn af renaissancen. Det nu . nyo uppblomstrande studiet af de klasicke författarne bidrog till uppmärksamhetens riktarde på de gamla folkens mytoogi och religioner, men åsigterna i dessa ämnen buro ännu långt mindre karakteren af vetenskaplighet än af viss barnslig oskuld. Hade kyrkofäderne lätit sig vara angeläget att inskärpa, hurusom de hedniska religionerna ledde sitt ursprung från mörkrets makter, så gick nu deremot bemödandet ut på att bringa myterba till öfverensstämmelse med ömsom judiska, ömsom kristna läror samt att i fråga om de polyteistiska religionernas ursprung fatta dem såsom afarter af den hebreiska monoteismen. Platon och forntidens öfrige vishetslärare antogos hafva lånat de sanningar, gom i deras skrifter uttalas, från det gamla testamentets heliga böcker, om hvilka de hade på ett eller annat sätt skaffat sig kännedom. Derför benämndes Platon den på attiskt tungomöl talande Moses. Dessa naiva funderingar utspunnos på längden i skrifter af oerhörd vidd, hvilka för oss nu ej hafva annan betydelse än den att utgöra ett bevis för tillvaron äfven på detta område af den lagen, att före den egentliga vetenskapens framträdande städse ligger ett skede, inom hvilket fantasien och känslan äro de hufvudsakligen styrande. Sälwada se vi astronomien föregås af astroloien, kemien af alkemien, religionsvetenskapen af ortodox teologi, o. 8. v. Från den nämnda vetenskapens nu varande ståndpunkt kan naturligtvis åt desca försök att förklara de bednieka religionernas uppkomst knappast tillmätas ett högre värde, än t. ex. vår tid.g astronomi skulle vilja tillerkänna åt Stjurnbjelms bekanta svar, då han såsom gosse tillfrågades om orsaken hvarför stjörnorna. lysa på himlahvaltvet. Till skrifter af detta slag hör bl. a, det at G. J. Vossius i Amsterdam utgifna lärda arbetet De thooiogia gentili et physiologia christiania, sive de origine et progressu idolatrie, i hvilket Saturnus sammanställes med Adam elle, Noah, Piuto med Japbhet eller Ham, Neptanus med Japhet, Vuleanus med Tubal Cain, o. sv. Äuvnu längre i denna så beskaffade sjämförande behandling af religionerna giek Huet uti sin br 1607 i Paris offentliggjorda Demonstratio evangelica. Från medeltidens slut och långt in i den vyare tiden hafva ej många bidrag af vigt blifvit lemnade till vår vetenskap. Attomnämnas förtjenar det inflytande, som den samma rönte genom de i snabb utveckling stadda naturvetenskaperna, hvilket gaf anlednirg till försöken att återföra myterna till astronomiska, fysiska eller kemiska begrepp; i synnerhet blef det astronomiska förklaringssättet länge det herskande, förnämligast genom Dupnis arbete Les origines de tous les cultes (1794). Men det var törst vid början af vårt eget århundrrde, som den egentliga grundvalen lades till en yvetenskaplig framställning af religionshistorien, Från upplysninvgstidehvarfvsts platta prosa och pedantiska förståndsmässighet hade den bildade allmänheten vändt sig till antikens harmoniskt afelutade, i helgjuten skönhet strålande tillvaro, hvars företräden framför det då varande samhällstillståndet betydligt förstorades genom afständet i tider. Många vore de, som instämde i Schillers längtansfulla utrop: Sköna verld, hvar är du? Ack, vänd åter, du naturens huld.a blomstringtid! Namn sådana som Goethe, Herder, Lessing, Winckelmann, Schelling, Hegel, m. fl. säga oas, hvilka målsmän det nyvaknade deltagandet för den gamla verldens religioner och literatur hade att påräkna för nägra årtionden sedan. En väldig härskara af filologer och arkeologer beflitade sig om att genom tolkning af minnesmärkena i skrift och bild intränga i andr meningen af forntidens kultur, och sår,om det storsrtade resultatet af dessa ströfyanden uppstod ett verk, som under Ving tid blef medelpunkten vid den nya Vetenskapens förhandlingar, nämligen Frier,rich Creuzers Symbolik und Mythologie der alten Völker besonders der Griechen item Äigra volymer (1816—1821). Här finner man för första gången sawmanförda, såsom i ett Pantheon, alla folkslags gudomligheter: indiska, egyptiska, persiska, feniciska, etruskiska, grekiska och romerska, o. s. v. Arbetet hade för sin tid stora förtjenster; det utmärkte sig genom ädel och djupginnig up:sfattning af sitt ämne samt genom en kol ossal lärdom. Dess brister voro i synnerhet tvänve: bevägerheten att allestädes i myterna spåra abstrakta ideer, djuptäukta hlosfemer, samt: antagandet af ect starkt orientaliskt inflytande på den hellenska religioren, en bland den tidens lärde — F och äfven senare — ofta skärskådad potes, af Creuzer drifven till sin F setg, Mot dessa ensidigheter i Creuzers 6skådbingssätt uppstod en tvåfaldig ve censkaplig reaktion, nämligen emot den ö werdrifna symbolieismen (eller bemödandet att i myterna uppdaga symboliska anspelr ngar på högre sanningar) en antisymb gjjsk riktning, representerad företrädesvis. af Voss Herr: mann och Lobeck, samt smot Creuzers betonande af de religiösa isflytelserna från Orienten, läran om Aen grekiska gudadyrkans uteslutande inhemska, ursprung, försvarad af Otfried Möuer, författare till Prolegome4 2u emer wissenschaftlichen Mythologie samt af Welcker i hans förträffliga Griechische Götterlehre. OUnder de senast förflutnaåren hafva dessa så inledda forskningar fortgått i Tysklana och ytterligare utvidgats i alla riktningar, till stor vinst för religionsvetenskaren, af män sådana som Jakob Grimm, Adalbert Kuhn, Lassen, Weber. Wuttke, F, Schwartz, Simrock, Benfey, Mannhardt och många andra, I Frankrike hade man under tiden ej Va. rit sysslolös. Här voro de första försö! sen på det religionsvetenskapliga fältet icke riktade på filosoferande tolkningar af T åyterna utan, i öfverensstämmelse med nationallynnet, på samlandet af tillförlit(iga religionshistoriska fakta. Redan Voltaire hade ordat åtskilligt om de EAV .malasiatiska religionerna i anledning f en honom förevisad handskrift af en 8. k. indisk religionsurkund, Ezour-Ve.am benämnd. men hvilken sedermera jefans understucken, ett fromt svek, som egde en jesuit till upphofsman. Af i I upp an setydande vigt för religionsvetoaskaners grundläggning i Frankrike blef ex dittills obekant mans dristigt Pm ER mm