Aftonbladet – 9 december 1874, sida 2

svårare, som man ieke känner det ställe, der det skall ske, så noga, som önskligt vore. Härtill kommer en annan olägenhet, eller att ju starkare en tuh förstorar, dess starkare förorsakar vår atmosfers rörelse ett böljande och em dallring i solkanten, så att skarpa iakttagelser i hög grad föravå rag. Osäkerheten i uppgiften om Venus första genomgångsögonblick var så stor, att man vid den andra gonomgången slog ur högen att hoppas någon vinst för vetenskapen af iakttagelsen deraf. Dess större vigt lade man nu på det systematiska begagnandet af två andra moment, som icke bereda observationen dylika svårigheter och derför gjordes till dennas hufvuduppgitft. När Venus mörka klot är näetan helt och hållet innanför solkanten, visar solens kant på inträdesatället två fina, skarpa spetsar, hvilka förena sig till ex enda ljustråd, så snart verkligen den mörka punkten har fallbordat sitt inträde. Detta ögonblick, då de båda ljusspetsarne förena sig till en enda ljustråd, faller mycket lätt i ögonen, om, derför skulle hvarje iaktitagare försa sin uppmärksamhet härpå och på dat allra noggrannaste antickna sekunda, då det sker. åÅ samma sätt som vid inträdet förefaller vid början af utträdet ett mycket i ögonen fallande feromon. När Venus har fullbor dat genomgången och nu närmar sig sol-) kanten, blir ljusgränasen vid utträdesstället alt smalare och smalare och bildar till slut Äter en fn ljustråd. Så snart utträdet be-. Cynner, brister ljustråden plötsligt, och detta — så trodde man — skuile man kunna jakttaga så exakt, att det vore möjligt för hvarje astronom att på en tredjedels sekund uppgifva tiden derför, I afseende på iakt : tagelser mot norr och söder gälde det samma, Halleys förutsättning höll emellertid icke profvet. Flere orsaker inverkade nämligen störande på iakttagelsernas noggrannbet. En af dem är den optiska bristen hos vårt öga, att ett ljust föremål alltid förefaller 088 större än ett mörkt af samma storlek, k k k