Aftonbladet – 9 december 1874, sida 2

irvecklingars lösning, som ett fördomsfritt, trängt historiskt studiam af mensklighens religioner. De gamla åsigterna om de edniska religionerna hafva blifvit ohållbara, ch nya ståndpunkter måste sökas för att t vår egen religion betrygga dess sauna erldshistoriska ställning bland menskligetens religioner. — — — Såsom ett gamalt mynt, så skall den gamla-religionen,. edan man har aflägsnat den århundraden amla rosten, åter framträda i all sin forna enhet och glans; och bilden, som skall visa ig, skall vara bilden af Allfadern, af alla ienrniskors fader; och inskriften, om vi pnu en gång kunna läsa den, skall icke lott i Juda, utan på alla verldens språk ara en och den samma — Guds ord, som ppenbarar sig der, hvarest allena det kan ppenbara sig: i alla menniskors hjertan. Den man, som talar så, är Max Miller, en berömde språkforskaren och mytologen, n af den moderna religionsvetenskapens rundläggare och författare till det värdeika verk, för hvars öfverflyttning till vårt pråk vi hafva att tacka en för hufvudstalens allmänhet icke obekant ung prestman ich akademidocent. I likhet med alla de orskningens och det offentliga ordets män, om föra det religiösa frambtskridandets taan, har den lärde Oxfordprofessorn till ullo insett, att den uppbyggande verksameten med hänsyn till religionen måste i såra dagar föregås af ett skoningslöst nedrytande. Framtidens röligion är kristeniomen, frigjord från dogmatiska utväxter, Aterstäld till sin ursprungliga renhet och anning, men först gerom ett utrotningsrig emot den gängse teologien befästes den anna kristendomens välde. Skall idealet ramstå i sin vördnadsbjudande härlighet — ir vägen då med den piuwpa karrikatyrvilden! Alt hvad hittills blifvit skrifvet i .eoretisk teologi skall i en framtid, säger Max Miller, synas lika så förbölåradt, sällsamt och obegripligt, som på eit annat om räde arbetena af VWVossinz, Hemsterhuis,l, Valckenaer och Lennuep nu förefalla oss il. jämförelse med Bopps jämförande grammatik,. Men han tillägger: Jag vill alldeles icke göra någon hemlighet deraf?, att för mig personligen den sanna kristendomen, hvarunder jag förstår Kristi religion, synes intaga en desto högre ställning, ja mera vi lära känna och värdera den skatt af sanning, som ligger förborgad i hedningarnes föraktade religioner. Men detta kan ingen ärligt säga och känna, som icke vågar mäta alla religioner med ett och samma mått. Det skulle vara en olycka för hvarje religion, ville dess bekännare taga för sig i anspråk någon slags undantagsmässig behandling. — — — Om vår religion ännu är hvad den en gång var, så borde dess förkämwpar icke rygga tillbaka för någon pröfnoing. utan sna rare gynna än afböja ett jämförande stu diom at religionerna, — — Kristendomen allena, såsom inga kasters, intet utvaldt folks religion, utan såsora mensklighetens religion, har lärt oss att i mensklighetens bistoria igenkänna vår egen historia, att i den historiska utvecklingen af menniskoslägtets alla familjer upptäcka spåren af guddomlig vishet och kärlek, och art i sjelfva de lägsta och råaste formerna af religiös tro icke se ett djefvulens verk, utan en den guddomliga styrelsens plan och ett bevis för att Gud icke har anseende till personen, utan att i allahanda folk den, som fruktar honom och gör rättfärdigheten, han är honom täck (a. st, sid. 17, 29). Det var doek först småningom, kristendomens bekännare förmådde arbeta sig fram till en sådan uppfattning af de förkristna religionerna, som i dem ser en preparatio evangelica, en oumbärlig förberedelse för det kristna evangeliet. Vi hafva benämnt religionsvetenskapen den yngste bland vetenskaperna, och i sin nu varande form tillhör han i sjelfva verket den allra nyaste tiden. En äterblick på denna framtidsrika vetenskaps acor och tidigaste uppträdande torde här vara på sin plats, så mycket hällre som så godt som ingenting derom förekommer i Max Millers arbete. Gå vi då tillbaka till kristendomens första århundraden, så inser man lätt att denna tidpunkt ej kunde vara gynnsam för uppkomsten af en vetenskap, sådan som den i fråga varande. Den tidens kristna, stadde i en kamp på lif och död med den endast långsamt vikande hedendomen, betraktade de hedniska religionerna, liksom alt hvad med dem stod i samband, med oblandad afsky. Kunde väl någon sanning finnas i den verldskäskådning, som beherskades af tron på Olympens och underjordens falska gudamakter, någon renhet i det lif, som ej till sin förebild hade honom, som var mild och ödmjuk af bjertat? Kunde väl något gudomligt tänkas doldt i den af så mycken tom flärd, så många sinliga lockelser besmittade hedniska konsten? Nej, hedendomens gudar voro orena demoner, dess dygder lysande laster, dess konst en djefvulens pomp och ståt (pompa diaboli) — sådan var den åsigt, som länge ifrigt förfäktades af den kristna kyrkans lärofäder. Det är demonernpa, skrifver Tertullianus, som tagit sin boning och lefva i bildstoderna; det är de, som inandas rökoffrens ångor och dricka offerdjurens blod. Vid en dylik uppfattning af de hedniska religionernas väsen kunde det, som sagdt, ej blifva fråga om att göra deras ursprung och historiska utveckling till föremål för vetenskaplig begrundning. Långt mera frukt: bärande vore det, menade man, att, så vidt menniskoförståndet sådant förmådde, päjla djupet af de mysterer, hvilka utgjorde kärn punkterna i den allena saliggörande kyrkans lära, utan hvilkens stadiga omfattande ingen kande ega hopp om sin själs frälsning. Också finna vi, att religionsvetenskapen under medeltiden öfver hufvud iaskränkte sig till att vara en vetenskap om den kristna religionen, sådan denna uppfattades under päfvedömets och kyrkomöteras blom stringsperiod. Den skoiastiska teologiens förkämpar bade all möda ospard att genom den klyftigaste bevisföring, de spetsfundigaste slutledningar söka göra det obegripliga begripligt, det måtte nu gälla möjlieheten att tänka sig tra personer i ett och samma gudomsväsen eller Sonens mennisko. blifvande eller någon annan af kyrkans faststälda dogmer, En anmärkningsvärd omständighet är, att det var med vapen, lånta ur den föraktade hedendomens, i gynnerhet den aristoteliska filogofiens rustkammare, desse medeltidsteologer sökte värna om sin tro emot förståndets inkast, Men under det att de lärde fördjupade sig i dialektikens irrgångar, bygde utanför akademierna och klostren den okunniga mängden åt sig en ny olymp, ännu talrikare befolkad än den antika, nämligen med helgonens oöfverskådliga skara, dessa mellanväsen raellan Gud och menniskan, i hvilkas midt himladrottvingen Maria tronar, och hvilka åt katolicismen, den forna så väl som den nu varande. svifva en angteylksir. le -R-L RR 8 h 1 ö 8 ! E r I 1 Å l t f 1 4 l j l ; q ; ; L 4 l