Aftonbladet – 8 december 1874, sida 3

tlatt blifva verldens stora manufakturdistrik dit man kommer att skicka sin bomull oc sina öfriga råvaror till förädling. I Med afseende solarrmaskinene kraft up) lyste han, att i en öppning af 10 qvadra fot kunde uppsamlas sol, motsvarande c hästkraft, och de dagar, då solen icke lyse behöfde man derför icke låta en dylik maski Jstå stilla, ty man kunde magasinera so I kraften, och hvad den del af maskinen an ginge, som producerade solkraften, så vor den icke utsatt för någon sådan frätnin eller förstöring, som en maskin, produces rande åpgkraft. Ati han snart nog hop pas ha realiserat sin storartade uppfinning I som tvifvelgutan kommer att bidraga till e I foliständig reform i många af de nu ex sterande manufakturgrenarna samt fram kalla en mängd nys, sluter jag mig til deraf, att han godhetsfullt erbjöd mig at inom kort, om jag dö ännu vistades här, fi vara närvarande när en dylik maskin för söktes. Då jag icke kunde underlåta att uttryck min förvåning öfver huru han, så gamma och efter en lång lefnad af ansträngand arbete, kunde bibshålla en så förvånand vigör, så till själ som kropp, utbrast hal under ett bjertligt skratt: Ja, ser ni, det är med en menniska son med en maskin, der måste underhållas på ett riktigt sätt. . Jag arbetar tolf timma om dagen, gymrastigerar, tager kalla bad äter suad, kraftig mat och — brukar icke bränvin, som erdast förstör mennisksn invärtes, Detta bränvin — menade han — vore en af Sveriges farligaste fiender, och 2å mycket mera beklagade han dess nästar obegränsade användanda hemma, som hau ansäg att svensken i allmänhet vore synp nerligt väl lottad på hufvudets vägnar, för hvilken sats han framårog flere exempel, såsom sina gamla kamrater, liksom äfven der norrländska allmogån. Ingen at osa förmådde undertrycka ett godt skratt, när han frågade, om det vid micdagarne hemma ännu brukades oett litet bord, der man skaffade sig aptit. Synnerliger glad syntes hav blifva, när jag, på hans fråga om huru årsväxten utfallit, trodde mig kunna försäkra, att om än afkastningen icke varit så stor som under de närmast föregående åren, någon missväxt likväl icke egt rum, och i öfrigt visade han ett lefvande intresse för alt, som rörde Sveriges handelsförhållanden, hade reda på vår stora hbafreexport, på importen af ryskt mjöl med flere förhällanden, som troligen mången i Sverige bosatt saknar kännedom om. Så fann jag denne vår store landsman, enkel, öppen, fryntlig ech glad eller alldees motsatsen af hvad man sagt att han skulle vara. Och hvad som gladdo mig mest — ban var ännu svensk-till själoch hjerta. Mar klagar här i New York, att han är tillgänglig för landsmän, men häraf får man cke draga någon annan slutrate än den, att an icke har tid eller lust att emottaga den sorterade samling af aliahanda slags sven ska matsdorer, som af en celler annan orsak nåst akadda stoftet af sina fötter i Sverige ch sedan komma hit med entaldiga företällnirgar och oförskämda anspråk; ty kulle hens dörrar stå öppna för dylikt folk, iksom äfven för den radaf så kallade bättre ;venska snyltgäster, af hvilka det finnes cke så fö i New York, så skulle han icke å mycken tid öfrig för sig siolf och de igliga arbeten, som sysselsätta honom. inner han deremot — sä yttrade han sjalf — en svensk, som utan egennyttiga afsiger besöker honom och med hvilken han an få tala om sitt gamla fidernesland, så sör det honom alltid ett nöja. Emeliertid bade uiver en balf timme för: latit, en tid, som syutes mig ha gått alt ör fort, och jag tog min hatt för att tega fsked. Under samtalets lopp hade jag läit undfalla mig en önskan, att få någon ntimare kännedom om de utsigter för vårt venska järn å den amerikanska marknader, om kunde vara till finnandes, och kapten äriesson lemnade äfven genast några uppysningar derom; men som han vid afskedet ad mig helaa på honom igen, när jag återkomme från Philadelphia, då han lofvade nig utförligare upplysningar uti i fråga rarando sak, uppskjuter jag intill dess med ågon relation derom. Och så bugade jag mig för sista gången, ch när jag vid dörren, som ledde ut till satan, vände mig om, såg jag kapten John Iricsson med en Fynglings spänstighet pringa uppför den breda trappa, som ledde ill hang arbetevåning, för att åter fördjupa ig uti de trägna och för utvecklingen här verlden betydelsefulla forskningar, åt hvila han egnat och fortfarande kommer att gna sitt lif. H. N.