Aftonbladet – 8 december 1874, sida 3

Bref från Förenta Staterna. (Från Aftonbladets specielle korrespondent.) IV. Aftonbladets korrespondent på besök hos kapten John Ericsson. New York dena 17 Nov, 1874. Näppeligen torde det väl fianas någon svensk, som, med känsla för Sveriges ax seende i främmande land, besöker New York, utan att hans tanke ledes hän till John Ericsson, den store uppfinnaren inom. det mekaniska orarådet, hvars snille och verksamhet vunnit erkännande öfver hela den civiliserade verlden; och äfven om man inser att hans tid måste vara alt för dyrbar att delas ut åt de många, som önska betyga honom sin vördnad, så kastar man dock icke gerna bort hoppet att åtminstone för en gång få stå ansigte rot ansigte med den man, som burit det svenska namnet så hedradt till Nya verlden. Att äfven jag skalle hysa ett sådant hopp, var icke mera än helt naturligt, och utan att låta afskräcka mig af åtskilligas förmenander, gående ut på att jag icke skulle blifva -emottagen, försökte jag min lycka för fem åagar selan, Jag ringde en, två, till och med tre gånger på hans port, men ingen öppnade, och åå jag deraf drog den slutsatsen, att han möjligen för den dagen vore borta, beslöt jag att försöka än en gång. I följd af en tillfällig sjukdom, som jag ådragit mig, måste jag emellertid uppskjuta dermed till i dag, den sista dagen jag vistas i New York för denna gång, och hegaf mig ped till hans bostad kl. 1 e. m. Åter igen ringde jag, denna gång med lyckligare phföljd, ty efter några sekunders väntan sprang dörren upp och jag trädde in i tamburen; der jag mottogs af en medelålders man, som frågade efter mitt ärende. Då jag upplyst honom om att jag önskade träffa kapten Ericsson, begärde han mitt kort, gom, så gade han, skulle lemras till kapten Ericssons sekreterare, mr Taylor, hvilken hade att afgöra, om jag skulle blifva mottagen eller icke. Emellertid bjöds jag artigt att sitta ned framför kaminen i ett närgränsande ram, Jag såg mig naturligtvis omkring, Möbleringen var solid och allvarlig, och öfveralt på bord utmed väggarna voro smärre maskinmodeller uppstälda under glaskopor. Man såg tydligt, att det var hos en vetenskapsnan med allvarligt sinne och syftesom man befann gig, och jag hade icke väl hunnit göra denna reflektion samt var som bäst sysselsatt med att betrakta en af de små maskinmodellerna, då dörren bakom mig hastigt öppnades. Jag vände mig om och såg framför mig en starkt bygd, något undersätsig man, utan mustascher och likaledes med slät haka, men med stora, mörka polissonger. Pannan var hög, båret långt och väl bibehållet, ögonen lifliga och skarpa, anletsdragen fulia af karåkter. Det var kapten John Ericsson, Man vet, att det finnes ögonblick ilifvet, då man hinner tänkå mera på ett par sekunder än annars på lika många minuter, och under dot kapten Ericsson närmade sig med utsträckt hand för att bjäda mig välkommer, hann jag mycket väl att förundra mig öfver, att en aå gammal man, som så oafbrutet egnat vig Åt ett tankeansträngande arbete, kunde se så ungdomlig ut, ty hvarken i hans rörelser, tal eller hållning fans något, som kunde gifva skäl att uppskatta hans hiäer till mera än 50 år, och han räknar dock 71!2. Sedan kapten Ericsson frågat, hurn länge jag varit i New York samt hvilka saker som här mest intresserade mig att taga reda på, blef samtalet mera ogeneradt, och under dess löpp framträdde oförtydbart hos honom ett lifiigt intresse för alt hvad som rörde Sverige. : Få vi aldrig homma tänka på att få kapten Ericsson tillbaka, åtminstone för en liten tid? frågade jag. Härpå svarade han med ett lifligt: Jo, naturligtvis kommer jag hem till Sverige, tilläggande dock, att sä länge han arbetade med sin solarmaskin, blefva det icke af, ty innan han hade alatat den, företoge han sig icke något annat. Jag har nu i gex år, yttrade han ungefärligen, varit sysselsatt med denna sak; jag har konstruerat öfver femtio maskiner för att undersöka solens kraft, icke dess kemicrka egenskaper, och har under samma tid förfärdigat sju vorkliga solarmaskiner. I Sverige, fortsatte han vidare, synes man bysa en oriktig föreställning om denna min uppfinning; man tror der nämligen, så vidt jag kan förstå, att det är min mening att med min solarmaskin onödiggöra användandet af kol. Detta är ingalunda fallet. Vizserligen är min öfvertygelse, att koltillgången inom Europa inom en relativt taget icke lång tid kommer att på ett betänkligt sätt reduceras, och s0larmaskinen kan då äfven der blifva af stor nytta, men för närvarande förlägger jag dsss blifvande hufvndtakliga verkningskrets till de länder, der solen ständigt lyser, t. ex. i en del af Syrien och i det öfre Egypten, utmed Nilens stränder, ty vatten. är alltid godt att hafva. Det är dessa trakter af jorden — fortsatte kapten Ericsson undav lifliv sinnesstämning — iom kamma