Aftonbladet – 8 december 1874, sida 3

-f vas, kunna få en atafningsform, som blot ett ändradt uttal skal! förmå att rubba. I Med ledning af det ofvan sagda och stödd: på nyss anförda yttrande af Rydqvist, an Itaga vi, att det senare af dessa alternativ blifver det slutligen segrande, ehuru vå lortografi må hända endast långsamt och små ningom kommer att gå i den angifna leden Då de ändringar, gom innefattas i det s.k öfvergåpgsförslaget, kanske synas mån gen alt för stora för att på en gång infö ras, skola först de af dessa, som genom Ordlistan vunnit akademiens understöd; all männare tillämpas. De öfriga skola vinna alt mera och mera mark, först i ord, som redan stafvas vacklande, och i mindre ofta förekommande sådana (t. ex. jimmer, makt. knapt, bygde; märla, märg, bjälke 0. 8. V..). sedan småningom äfven i andra. Redan den sunda språkinstinkten har visats småningom utveckla stafningen i ljudenlig riktning; huru mycket mer och hastigare skall icke detta ske, i den mon den utredning af rätt stafningenv uppgilt, som nyswvafvarse, ochi främsta rummet A. Hazelius, lemnat, hinner att tränga igenom och ingå i det allmänna medvetandet! — Vi vilja visa detta med ett exempel. Det fins i vårt språk ingen annan regel, som duger — det torde de flesta medgifva — för skrifningen af e eller dä än denna: e-ljud betecknas med e; ä-ljud med ä. Men de fall (undantag), då ä-ljud skrifvas med :e, äro sä förvillande, vi vilja nä stan säga, så demoraliserande många, att det äralldeles omöjligt att komma i kog de ovanligare ordens stafning, sedan man lemnat skolan, där inpluggandet af denna modersmålets: yttergida tager en tid, som vig serligen kuade bättre användas. Om man förr tvekade om e eller ä i sådana ord, som mässing, ränsel, nässla o. d., hvad var naturligare, än att man skref rent af på måfå, kanske ibland så, ibland så? Men nu? -Är man ibland dem, som gärna önska med akademiens bjälp sätta en dam mot nyskritfveriet, så besluter man: sig kanske för e i degsa och dylika ord, där instinkten bjuder ä; men äfven då kan man råka illa ut, ty akademien skrifver icke följdriktigt e i alla ord, där bru: ket vacklar mellan e och ä; i så fall vore saken vida enklare. För menige man och i undervisningen kter, hvad är naturligare — i den mon det blifver allmännare klart, att ljudens beteckning är stafningens uppgift och högsta mål — än att man skall, itminstone i tvifvelaktiga fall, rätta sig sfter ljudet? Detta är en vinst, som tillskyndas oss genom den begreppautrednivg ryskrifvarae lemnat; en annan är, att de ättskrifningsläror, som hädanefter komma Mt se dager, mäste, äfven om de till en! Wörjan ej vilja tillämpa mera genomgriande reformer, gradvis taga steg i denna! iktaing och uppställa en klarare princip ör rättskrifningens uppgift. Så har D. A. sund6a, hvars rättstafniogslära tämligen allvänt följes, redan gjort i en nyligen utgifen upplaga af sin bok, Då stafningen, alt efter gom hon utveckar sig i ljudenlig riktning, blifver dels ittlärdare, dels äfven fastare, så vinnes altså ist på den väg Rättstafningsmötet föreslait den fasthet, stadga och öfverensstämielse härutinnan, som viilikhet med Svenka akademien och Första kammaren anse ör ett vackert och fosterländskt syfte, men om, om den akademiska stafvingen allmänt ntogeg, endast temporärt skuile kunna stadkommas. Hällre — detta synes oss än ackrare och mera fosterländskt — det obsag, som vecklan och kamp mellan gammalt ch pytt under någon tid måste medföra, ör avt bereda åt våra efterkommande en i ög grad vigtig förmon och ät värt skriftpråk ep högre grad af fullkomlighet!